The last post of this blog.

This is the last post in this blog. Writing this post is Alexander, Yvonnes son and it is with great sorrow and sadness I write this post. The 27th of october Yvonne Bly, my mother, died after a few months of sicknes. This blog will remain as a digital runestone of Yvonne and a selection of poems posted here will be published as a book at a later date.

Yvonne got an unfair deal in life for such a kind and caring humanitarian that she was. She was the strongest person I has ever met and a great rolemodel. She loved poetry and the power of the writen word, a love that she taught me as well. So I feel that it is fitting that a poem will end this blog.

To dead poets you wander
Among fallen leafs a son remains alone
A Family smal, now even smaler

Yvonne Bly April 1949 – October 2021

Reddening Rowan fruits

Redan rodnar rönnars bär och ännu
lever jag här, mina ögon att se dem.
Nu: ingen romans att sörja och utan
drömmar. Bara detta, beska röda liv.

Rowan fruits already reddening, I’m
still here alive, my eyes to see them.
In now: no love to mourn no dreams
just this bitter taste red blushing life.

August moon

Prins i Månland
John Bauer 1882 -1918)

First Moon in August now shines, cold.
Summer soon gone. And every black night
ever comes to visit me. Was it just bad luck
and coincidence all that which never became
or went wrong, people I met? Was it something
wrong with me? Was it choices that I made and did
I make mistakes? Why was I never let into the warmth
with others in all that coziness and community? And why
was I always treated poorly? The night to August the moon
shines high above in sky and bright, looks coldly at me alone
on my balcony but gives me no answers. And suddenly I get so
sad and I feel all lost with life as it has been for me. In this night.

 

Augustimånen lyser redan, kallt.
Sommaren snart förbi. Alla svarta
nätter någonsin kommer på besök.
Var det bara otur och slump allt som
aldrig blev eller gick snett, människor
som jag mötte? Var det något med mig?
Var det val som jag gjorde, gjorde jag fel?
Varför blev jag aldrig insläppt i värmen hos
de andra i all mysigheten och gemenskapen?
Och varför blev jag alltid illagjord? Natten till
augusti lyser månen högt och starkt, ser kallt på
mig ensam på min balkong men ger mig inga svar.
Och plötsligt blir jag så ledsen och känner mig helt
vilse i livet så som det blev för mig. I den här natten.

 

Ashes, (Poetry crumbs 2)

I

What does a heart sing about when
the fire of love dreams has burned down
and died? Does it sing at all? Are the days
like ash just gray with no goal and direction?
The ashes still warm lacks the ardent dreams.

Vad sjunger ett hjärta om när
kärleksdrömmars eld har falnat och
slocknat? Sjunger det alls? Är dagarna
som aska, bara grå utan mål och riktning?
Askan ännu varm saknar det heta svärmandet.

 

 

 

II

She saw by surprise her reflection in a store window
and she became so sudden sad to get the sight of that
woman with a pronounced and unattractive neck hump,
aged too and overweight. And “Who could ever love her”
was her instant thought and then as she went on she was
thinking ”That is what people see, but they never see me!”
Her heart’s all romantic dreams ridiculed by how she looks.

Hon såg sig överraskande speglad i ett skyltfönster
och blev genast så rysligt ledsen att se anblicken av
en kvinna med en utpräglad gamnacke, så oattraktiv.
Och gammal också och överviktig. ”Vem skulle älska
en sådan som henne”, var hennes omedelbara tanke
och sedan tänkte hon när hon gick vidare ”Det där är
vad folk ser men de ser aldrig mig!” Hennes hjärtas
romantiska drömmar förlöjligade av hur hon ser ut!

III

Woman with wrinkled thighs in grief. She looks
at her saggy breasts in a mirror and hate herself,
neglecting that inside her own chest beats a heart
just as much capable to love and worthy to be loved
as the heart of the young girl she in gloomy jealousy
looked at on the local bus on her way home to her
own private and cosy self-hatred.

Kvinna med rynkiga lår i sorg. Hon ser på sina slappa
bröst i en spegel och hon hatar sig själv, negligerar att
inne i den egna bröstkorgen slår ett hjärta lika kapabelt
att älska och värt att bli älskat som hjärtat hos den unga
tjej hon i dyster svartsjuka betraktade på bussen på väg
hem till det egna privata och mysiga lilla självhatet.

 

 

 

 

 

 

IV

He always asked me, ”Do you still think of me?”
”Of course I do,” I replied each time. ”But you are
still an impossibility to me, don’t even think about it.”
The best about him was that he visualized the missing
in my heart, the dream to become someone and to be
somebody for someone. The worst about him was he
were and still is a simply terribly unpleasant destroyer
of each aroused dream in a woman’s heart. Still, with
someone else I wish my desire to come true. Because
to live in ash is not fun at all, Cinderella so rightly told.

Han frågade mig alltid: ”Tänker du fortfarande på mig?”
”Självklart gör jag det”, svarade jag varje gång. ”Men du
är fortfarande en omöjlighet för mig, tänk inte ens på det”.
Det bästa med honom var att han visualiserade saknaden
i mitt hjärta, drömmen om att bli någon och vara någon för
någon annan. Det värsta med honom var att han helt enkelt
var och är en fruktansvärt otrevlig förstörare av varje väckt
dröm i en kvinnas hjärta. Dock, med någon annan önskar jag
att min dröm ska bli verklighet. Eftersom det inte är kul alls
att leva i askan, som också Askungen en gång så riktigt sa.

 

 

 

V

An old man of 66 years wrote a column in a daily paper about
his old mother 98 years, very likely to die any time. He thinks
that she is doing well, she eats well, is not sick, has home-care
service that buys food for her. She has her interests and still
a sharp mind, interested to talk about the most there is, great
and small. She has children and grandchildren who visit her
often and are on phone every day, so she probably does not
feel alone, thinks the son. But she says time goes by so slowly
and he, writing his chronicle, is concerned with to understand
what she may mean by that. But I understand exactly what
the old lady mean. If you wake up in the morning and have no
other duties ahead you, more than to live through another day,
your days become like endless distances of nothingness, alike
covered with ashes, idling days already burned out – yes, even
the day in the very now that may be the very last day in life.

(Maybe a loving family, younger and fearing what to come, thinks
old people with the days counted, should considered every single
day as a diamond blessed to get, but that’s not how it works, is it?)

 

En gubbe på 66 år skrev en krönika i DN om sin gamla
mamma 98 år förväntad att dö när som helst. Han tror
att hon har det bra, hon äter bra, är inte sjuk, har hem-
service som handlar mat åt henne. Hon har intressen,
är klar i knoppen och intresserad att tala om det mesta,
smått som stort. Hon har barn och barnbarn, ofta på
besök och i telefon varje dag, så hon känner sig nog inte
ensam, tror den skrivande sonen. Men hon beklagar sig
över att tiden går så långsamt och sonen har, skrivande
sin krönika, huvudbry att förstå vad hon kan mena. Jag
förstår precis vad den gamla damen menar. Vaknar man
om morgonen och har inga andra plikter framför sig än
att leva en dag till, blir dagarna likt oändliga sträckor av
ingenting, liksom täckta av aska; sysslolöst utbrunna –
även dagen i detta nu som kan bli den allra sista i livet.

(Kanske en kärleksfull familj, yngre och fruktande vad som
skallkomma, tycker att en gammal människa med sina dagar
räknade borde betrakta varje dag som en diamant välsignad
att få, men det är ju inte så det fungerar, eller hur?)

 

 

 

 

VI

An old lady and an old man met at the senior housing
and fell in love and wanted to get married. The woman
had money but not the man. But he had many children
and grandchildren. The old woman’s relatives became
furious and managed to legally set the woman under
guardianship and moved her to another senior living.
Both the old ones died quite soon after that, each
without the other. Roses on their coffins.
”Ashes to ashes dust to dust”!

(Not a true story, but similar ones have really happened.)

En gammal kärling och en gammal gubbe möttes på seniorboendet
och blev kära och ville gifta sig. Kvinnan, hon hade pengar men inte
mannen, men han hade många vuxna barn och barnbarn. Den gamla
damens barn blev rasande och lyckades omyndigförklara kvinnan och
omplacera henne på ett annat boende. Båda gamlingarna dog ganska
snart efter det, var och en utan den andra. Rosor på deras kistor.
”Ashes to ashes dust to dust”!

(Inte en sann berättelse, men liknande har hänt på riktigt.)

 

 

 

And you let the door be open…

 

You let your door be open towards summer’s sweet July
and let its greenery color the blood in your veins and all
the ”if” and ”why” vanishes from your mind. There is no
yesterday and no tomorrow and you slowdown to be in
the instant here and now as animals do, like my cats do.

 

 

 

 

 

Du låter din dörr vara öppen mot sommarens ljuvliga juli
och låter dess grönska färga blodet i dina vener och alla
”om” och ”varför” försvinner ur dina tankar och det finns
inget igår och inget i morgon. Du saktar ned och finns här
och nu i stunden så som djur gör, så som mina katter gör.

My female calico cat (16 yo 2021) with my black male cat (deceased) on the balcony some years ago

 

 

 

Once, July was the classic month for the industrial vacation in Sweden. The whole country was generally closed – schools, daycare and partly all other sectors you may need to use. Nowadays the industrial sector is smaller, occupations and vacations-times more flexibly spread. But July is still the most common vacation month in Sweden, it’s mostly closed time in the country and even the parliament is closed for vacation. (It can certainly sometimes cause complications and annoyances because the citizens’ different kinds of urgent needs for a society’s services have no off times.)

Thinking about Sweden and its politicians in July 2021

(An image with  the famous tattooed guardian arm in the foreground, a picture nowadays thoroughly cropped by the media)

Government members walks to the voting of the government in Parliament June 21, 2021

On July 7, 2021, Stefan Löfven was re-elected Prime Minister of a government of Social Democrats and The Green Party (Miljöpartiet). The Conservative Party (Moderaterna) did not have sufficient mandates in the Parliament to form a government.

Whatever one may think of the Conservative Party  (Moderaterna) and its leader Ulf Kristersson, he shows a certain humility and discretion in his conduct and a diplomatic ability to choose his words. In the run-up to elect Prime Minister and to form a new government, Kristersson was first man out to try to form a new government. The Center Party then claimed to have never been contacted by the Conservative Party. Which Kristersson radically contradicts. But instead of saying that Center Party leader Annie Lööf is lying, he say that ”that is a pure incorrectness”. A very polite man in the service of the rich and the big and greedy companies. And a striving destroyer of common living conditions for the commons, those all Parties from left to the ultra right hailed to call ”the People”.

 

As I said to my son, the Left Wing may promote prosperity for all, not just for the rich at the expense of poor people. But as individuals, Leftists are all too often arrogant, unpleasant to hang out with, and in fact real negative assholes to others around, real bullies at times. If you want to meet a really nice person to enrich your life, you should meet someone with bourgeois values (liberals, I’m referring to, not ”right wings”). They are often kind and nice to other people with good manners. But one should never discuss politics with them! It will be a pure disaster. How their compassionate talents go together with how the bad outcome their political values would mean for ordinary people in practice, it is a real mystery to me. It’s like they think ”but how could that be?” when it gets bad for people in society due to conservative policies.

The Conservatives seem to be blinded by their idealistic veils and the Left by their pragmatic thinking. It is as if the latter think ”I do not have to be nice, because it is the task of the State to take care of weak and neglected people, not my personal duty”. A Leftist says ”I have more important things to do than be a good fellow in my private life or to colleagues. I must create a humane society for everyone where ”the State” takes care of those who need to be taken care of, that is not my personal task in life.”

Stefan Löfven

Our Prime Minister and his party say they know what ”people” wants and what is ”best for Sweden”. For Löfven, ”Sweden” and ”the Swedes” seem to be synonymous concepts. It is a despotic thinking that is deeply undemocratic. And very wrong.

During the recent ”crisis” unleashed by the Left Party that ousted the government, its leader Nooshi Dadgostar has been heavily criticized by both the expertise of political journalists in all media and by the most of the professional politicians. The so-called ”people”, on the other hand, were actually looking forward to a new election regardless of their political affiliation – and many who are not Left-wings at all intend to vote for the Left (read Nooshi Dadgostar)   in the next parliamentary election in 2022. (But only for that one time, I believe).

But Stefan Löfven doesn’t understand that. Because he knows what is best ”for Sweden”, he says.

The key issue that triggered the government crisis was that the Left opposed to introduce market rents, claiming that this was the beginning of a system shift in the pricing of rental apartments. Nooshi Dadgostar was right. It was an insidious game by the Center Party’s Annie Lööf. The woman who has Margret Thatcher as her idol.

That issue is now politically dead for at least a decade thanks to the Left Party and its leader Nooshi Dadgostar. The Swedish people have been called by media and professionals politicians for ”politically ignorant” during this time’s alleged ”chaos”. That may be true, but people are not stupid. When the supremacy in power plays dirty games, it does not escape the common man’s eye.

On July 7, 2021, Stefan Löfven was re-elected as Prime Minister of the Swedish government, consisting of Social Democrats and The Green Party (Miljöpartiet).

Sweden had a Prime minister who thought he knew
what ”the people” wanted, said ”let now the Swedish
people celebrate Midsummer in peace and not worry
for how the country should be governed.” “The people”
believes the Prime Minister was all wrong about that.
So the Prime Minister was fired but he didn’t get it!
”Best for Sweden”? Demos + cracy = ”Huh crazy what?”

Now we once again have a government with Social Democrats
in lead which praise ”stability” as being the best for the country
That’s what Putin wants for Russia too and that’s what freedom-
fighters anywhere or artists would call repressive conditions for
society freedom and loss of creativity.

 

Stefan Löfven blev den 7:e juli 2021 återvald som statsminister för en regering av socialdemokrater och miljöpartister. Det konservativa partiet hade inte tillräckliga mandat i riksdagen för att bilda regering.

Vad man än må tycka om det konservativa partiet och dess ledare Ulf Kristersson, så vinner han på en viss ödmjukhet och diskretion i uppträdandet och en diplomatisk förmåga att välja sina ord. Inför den nyss timade omröstningen med talmansförfrågningar för att utröna en ny regering påstod sig Annie Lööf aldrig ha blivit kontaktade av det konservativa partiet. Vilket Kristersson radikalt motsäger. Men istället för att säga att centerledaren Annie Lööf ljuger, säger han att ”det där är en ren felaktighet”. En mycket artig man i tjänst hos de rika och de vinstgiriga företagen, det alla partier hyllade ”folket” även av de som vill försämra vanligt folks livsvillkor.

Som jag sa till sonen, vänstern må främja välstånd för alla, inte bara de rika på fattigt folks bekostnad. Men som individer är vänsterfolk alltför ofta arroganta, otrevliga att umgås och faktiskt riktiga skitpratande negativa skitstövlar, riktiga mobbare ibland. Vill man träffa en riktig trevlig människa att berika sitt liv så bör man träffa en med borgerliga värderingar (liberaler!!), de är ofta snälla och sjysta mot andra människor. Men man ska aldrig diskutera politik med dem! Det blir en ren katastrof. Hur deras medmänsklig begåvning går ihop med hur det dåliga utfall deras politiska värderingar skulle betyda för vanliga människor i praktiken, är en verklig gåta för mig. Det är som om de tänker ”men hur kunde det bli så?” när det blir dåligt för människor pga konservativ politik.

De konservativa och de liberala tycks vara förblindade av sin idealism och vänstern av sitt pragmatiska tänkande. Det som om de senare tänker ”trevlig behöver inte jag vara, för det är statens uppgift att ta hand om svaga och försummade människor, inte min personliga”. En vänstermänniska säger ”Jag har viktigare saker att göra än att vara en bra medmänniska i mitt privata liv eller mot kollegor, jag ska skapa ett humant samhälle för alla där staten sköter om de som behöver skötas om, det är inte min livsuppgift.”

Vår statsminister och hans parti säger sig veta vad ”folk” vill ha och vad som är ”bäst för Sverige”. För Löfven tycks Sverige och svenskarna vare synonyma begrepp. Det är ett despotiskt tänkande som är djupt odemokratiskt. Och mycket fel.

Under den nyss timade ”kris” som Vänsterpartiet utlöste som ledde till avsättning av regeringen har dess ledare blivit hårt kritiserad av både expertisen av politiska journalister i alla media och av de flesta yrkespolitiker. Det så kallade ”folket” däremot såg fram emot ett nyval oavsett politisk tillhörighet – och många som inte alls är vänsterpartister tänker rösta på vänstern (läs Nooshi Dadgostar i nästa riksdagsval 2022. (Om också i det valet.)

Men Löfven har inte fattat det! För han vet vad som är ”bäst för Sverige”, säger han.

Knäckfrågan som utlöste regeringskrisen var att vänstern motsatte sig marknadshyror, hävdande att det var inledningen på ett systemskifte i prissättningen av hyresrätter. Nooshi Dadgostar hade rätt i det. Det var ett lömskt spel av Centerpartiets Annie Lööf. Kvinnan som har Margret Thatcher som sin idol.

Den frågan är nu politiskt död för minst ett årtionde tack vare vänsterpartiet och dess ledare Nooshi Dadgostar. Man må från media och politiker håll ha kallat svenska folket för ”politiskt okunniga” under den här tiden påstådda tiden av ”kaos”. Det är kanske sant, men folk är inte dumma i huvudet och när makten spelar rävspel undgår det inte gemene mans öga.

Den 7:e juli 2021 blev Stefan Löfven återvald som statsminister för den den svenska regering bestående av socialdemokrater och miljöpartister.

 

Sverige hade en statsminister som trodde att
han visste vad ”folket” ville ha och sa ”låt nu
det svenska folket fira Midsommar i fred och
inte oroa sig för hur landet ska styras”. Men
”folket” tror att statsministern därvidlag hade
fel. Statsministern fick kicken men fattar noll!
”Bäst för Sverige”? Demos + krati = ”Öh vadå?”

Nu har vi återigen en regering med socialdemokrater
som i ord hyllar ”stabilitet” som det bästa för landet.
Det är vad Putin vill för Ryssland och det är vad varje
frihetskämpe var som helst eller konstnär skulle kalla
repressiva villkor för samhällelig frihet och kreativitet.

 

 

 

 

 

How I started blogging and some of my poems from previous years

It all started the rainy and cold summer of 2012. We were trapped in that gloomy dull summer never forgotten because of those days after days of never ending rain. All plans of trips and picnics became lame to then ran out somewhere outdoors in flooded sewers. The despair was all over us two, my son in the sofa with his laptop and I by my desk with mine. Sudden the son looked up and said ”Why don’t we start a blog?” And that’s how my blogging started. The first blog together with my son didn’t last long. I was not that comfortable writing prose in Swedish and my son, returning to his job dropped off the project because lack of time and other interests.

In the autumn of 2012 I started to write poetry again after decades of silence and writing cramps. And I was able to do that because I avoided my own language for writing in English. And then I started this blog and named it ”Poems by vonnely.” I had finally find a form and a space that suited me and made me bloom.

But that I began writing in English started the summer before. I had in the summer of 2011 joined a pen-pal site and through this I got a lot of training to write in English – to the extend I started to think in English. But Swedish children learn English in school from early age, so it’s not that hard to pic up the English language as an adult and when using it in every day life, sudden even begin to think in English.

On a pen-pal site you surely meet a lot of different kinds of people, some not so nice that for sure. But overall was the force to write in English a good training for me. It became a way for me to start write poetry again, overcoming my shyness and giving me stuff to deal with my experiences of people I met online.  By using a language other than my own mother tongue and by using a pseudonym and able to publish myself on a blog all my former writing inhibitions  were gone and I had found my way to finally become a writing poet and published, yet anonymous, yet informally.

Now as reading some of my poems on this blog from earlier years, I have decided to republish a few of them here.

 

 

 

 

”The red rose in the rain” a post from August 27, 2019

Face the red rose in the rain, a love in vain that was
aroused, only to be thrown away! Our longing once,
turns into disgust. To apart as friends was never an
option! Now see the red rose thrown on rainy street,
every single petal testifies about everyone’s reddest
desire: catch an eternal rose that never wilt and die!

 

 

 

 

Where are you Mr. Goodman?
Publicerat den 1 November, 2012

Where are you, Mr. Goodman? The maple tree
outside my bedroom window has lost all its leaves
and the puddles on the streets freezes to ice,
the cold is creeping into the walls that embraces
the rooms, there I walk around with you on my mind.

Where are you Mr. Goodman? Is the sun shining
at your place? Are you happy or sad? Are you really
suffering from not being with me, as you said?
Or was it only what you thought I wanted to hear?
Are you a phony who makes a laugh out of me?

Where are you Mr. Goodman? Bleak November
is now here. The TV is my company, News and Shows
with chatter and faked laughs in a Brave New World.
Will you ever tell me your real name, Mr. Mystery Man?
Or am I only a distant enticing whisper in your ear?

Where are you, Mr. Goodman? The full moon
at nights illuminates the silver strands in my dark hair.
You said you wanted to put my name on the rainbow for
everybody to see how much you love me. But all I want
is you to be real and coloring my life with your love.

 

 

 

Young longing
Published on October 8, 2018

Jag har en åldrad kvinnas hud
och en krigares ärrade hjärta
men min unga längtan är bara
du; dina händers hängivenhet

I have the skin of an aging woman
and the scarred heart of a warrior
but my young longing is only you;
the devotion in your hands

 

 

 

 

 

Event in June
Published on July 1, 2015

He said “Hello how are you,
can I get to know you? I’m
Rachid from Morocco, I work
at Renault Nissan factory and
right doors is my specific job”
and as rapidly as the swallows
fly at a summer sky, he put a
door right to my heart and
became a friend on my
road, beginning…

Han sa ”Hej hur mår du, kan jag
lära känna dig? Jag heter Rachid
och är från Marocko. Jag arbetar
på Renault Nissan fabriken och
högerdörrar är mitt specifika jobb”
och lika snabbt som svalorna flyger
på juni sommarhimmel satte han
en dörr till mitt hjärta och blev
en vän på min väg, som
börjar här…

Joan Jett 2013

 

 

 

Vegan girl in red leather jacket
Publiched on 23 februari, 2014

 

So tell me you, Joan the rocker,
what should a vegan girl do, when
she meets her rice-and-chicken man?
He says he wants to kiss her, and
squeeze her, and rock her all night
long. So tell me, you Joan, what
should a broccoli girl do when she
meet a rice-and-chicken man rocking
her world. For all what she knows,
chicken is only what he eats,
but chicken – he’s not, and
it really scares her a lot. Oh Joan,
hot red rocker in leather, do you
really think lovers can stay together
in any weather? Oh Joan, Joan Jett,
my faith is weak and my body
is cold and wet. Oh Joan,
you half-hearted vegan girl,
who defies all weather
dressed in red leather,
you’re hot, but I rather not.
But who can defies the beat
from a red hot loving heart,
by telling a man what to eat?
And who would tell a hot chick
what to wear? I wouldn’t.
But I would like to know
how it will go with
my rice-and-chicken man? Will
we rock the world and come through?
Oh Joan, you vegan girl in red leather
who defy all weather,
can we do it?
Oh say…

 

 

 

The white rose
Published  on August 28, 2014

What moves me, grows in me –
you touched me with your words,
and I believed you like a young maiden.
Now the memory of you stings me like a thorn.

 

 

 

 

To miss you has become my daily bread
Published 3 januari, 2018

To miss you has become my daily bread.
My every day thirst is to hear your voice;
to talk to you. I think of you constantly.
You’re a hurricane and the peace in my
soul. One day you will rest in my arms
and we will be together forever, happy
as in a fairy tale. That’s what we always
tell each other to keep hope alive.

Att sakna dig har blivit mitt dagliga bröd.
Jag törstar varje dag efter att få höra din
röst; få tala med dig. Jag tänker ständigt
på dig. Du är orkan och frid i min själ. En
dag ska du vila i min famn och vi ska vara
tillsammans för evigt och lyckliga som i
en saga. Det är vad vi alltid berättar för
varandra för att hålla hoppet levande.

 

 

We still know each other
but there are no longer any
stars on the sky between us
and I stare into a darkness.
Are you there? Still? For me?

Vi känner fortfarande varandra
men det finns inte längre några
stjärnor på himlen mellan oss
och jag stirrar in i ett mörker.
Finns du där? Ännu? För mig?

 

 

Naughty nipples
Published 24 december, 2016

even if my brain gets occupied
with other matters during the day
my nipples goes on and on and on
chatting and chatting about you

 

 

 

 

 

 

Significance
Published 21 oktober, 2013

Natten är blind och oändlig, ingen markkontakt.
Havet ligger blankt och tiger bittert om sina tårar.
Jag ser ditt ljus på avstånd, som en fyr för ett fartyg
På okända farvatten. Du står stum och jag färdas.
För en kort stund ger vi varandra betydelse.

(translated to English now on July 7, 2021)

The night is blind and endless, no ground contact.
The shiny sea reveals bitterly nothing about its tears.
I see your light in distance, like a lighthouse for a ship
on unknown waters. You stay muted and I’m traveling.
For a brief moment, we give each other significance.

 

 

 

Summer 2012 first day of the Dan Andersson week celebration July 28

Already July?

It rushes by so very fast, the Swedish summer.
Already now in July I can feel a lurking anxiety
that soon it will be all over with all the greenery,
the flowers and bright light nights for a coming
darkness and coldness and icy slippery sidewalks
and long-long longing for next coming summer.
Yes, even mosquitoes and the intrusive smelly
smoke from neighbors outdoor grills and their
drunken talks and laughs coming into my living
room is better than coming seasons in darkness
and cold. Lonely walks saltiness and occasional
meetings with friendly smiling dogs and their, oh
so typical Swedish dismissive owners, no hiding
places for your loneliness, no nice boy in the bay
to hold in hand, yes even that is better than like
a forever half a year in dark, longing and longing
for the next summer. Even if it is just me and the
sun and the rain and my lone dreams of love and
sweetness and a happy life – which here in north
only is possible to become real in the summer: in
the Swedish summer. But hurry on, hurry because
short is the summer, soon it’s gone! The mythical,
sacred kept and dreamy Swedish summer which
only occurs ”here!”, so exotic and far away from
the rest of the world just south of the North Pole.

 

 

 

Redan nu i juli kan jag känna en lurande ångest
att snart är det över med all grönska, blommor
och ljusa nätter för ett kommande mörker, kyla
och isiga halkiga trottoarer och en så lång, lång
längtan till nästa sommar. Ja, till och med mygg
och grannars påträngande och inträngande och
stinkande rök från utegrillar och deras fylleprat
och skratt in i mitt vardagsrum är bättre än ett
kommande halvår i mörker och kyla. Ensamma
promenaders sälta, enstaka möten med vänliga
leende hundar och deras ack så typiskt svenska
surmulna ägare, inga gömslen och ingen liten
vän i viken att hålla i handen: även det är bättre
än evighetslångt halvt år i mörker och längtans
längtan till nästa sommar. Om så också bara jag
och solen och regnet och drömmar om kärleken,
ljuvligheter och ett lyckligt liv, allt det som här i
norr bara är möjligt om sommaren: den svenska.
Men bråttom, bråttomkort för snart är sommaren
förbi – den mytomspunna, heligt hållda, drömska
svenska sommaren som bara finns ”här!”exotiskt
långt borta från världen strax söder om nordpolen.

 

 

 

 

Familjen Backlund i filmen Vi hade iallafall tur med vädret 1980

 Swedish summer dreams ingeniously summed up in the movie title ”Vi hade i alla fall tur med vädret” (1980)”At least we were lucky with the weather” 🙂

 

The dream to get to hold the red rose of love in hand

 

 

 

He said he wanted to be with me
and for a while I let him keep on with it
He enchanted his own mind to believe
this ”we” was true and real, but I knew,
sober as I was, that I was just lonely and
with time he became mean to me and then
came the difficulties of life between us and
I became withdrawn and distant, reluctant
to more play in a romance only on pretend
We met and parted in the turmoil of life and
I miss him as everyone’s dream about
to get to hold the red rose of love in hand
I know, of course, that he just was and is an
asshole and that I never intended to let him
share my life, so okay I was not that good,
me neither. But that I now, like this
afterwards, miss him is my sore secret that
I would never reveal, not even to a therapist

 

 

 

 

Han sa han ville vara med mig
och för ett tag lät jag honom hålla på
Han förtrollade sitt sinne att tro detta
”vi” var sant och verkligt men jag visste
nyktert att jag bara var ensam och han
blev med tiden elak och sedan kom livets
vedermödor emellan oss och jag blev fjär
ovillig att spela med i en romans på låtsas
Vi möttes och skildes åt i livets villervalla
och jag saknar honom som en allas dröm
om att få hålla kärlekens röda ros i handen
Jag vet förstås att han bara var och är ett
arsel och att jag aldrig tänkte låta honom
dela mitt liv, så okay jag var väl då inte så
sjyst jag heller, men att jag nu såhär efteråt
saknar honom är min såriga hemlighet som
jag aldrig skulle avslöja ens för en terapeut

 

 

 

 

 

Man bör / One should (poetry crumbs 3)

 

 

One should (in the Swedish eye)

one should be a good citizen with all what that entails:
one should read books and take a walk at least half an
hour every day, one should eat the right kind of food
not to get sick and become a burden to all others and
a cost to the state, one should be nice and outgoing
and cultivate a social network, one should not be seen
and heard too much become annoyance to neighbors,
one should develop oneself, one should not complain
one should not care about what others think or might
say, one should not when once dead smell like a corpse

 

 

Man bör (i det svenska ögat)

man bör vara en god samhällsmedborgare
med allt vad det innebär: man bör läsa böcker
och promenera minst en halvtimme varje dag,
man bör äta rätt sorts mat att inte bli sjuk och
ligga andra till last och kosta staten en massa
pengar, man bör vara trevlig och utåtriktad och
odla ett socialt nätverk, man bör inte synas och
höras för mycket bli en nagel i ögat på grannen,
man bör utveckla sig själv, man bör inte klaga,
man bör inte bry sig vad andra tycker och tänker
man bör, när en gång död inte lukta som ett lik

 

Born when God took a nap (poetry crumbs 2)

 

 

 

 

 

jag föddes en dag när Gud tog en tupplur
vaknade ville han första ha en kaffehalva
men då satt familjen redan på flyttlasset
till nästa eländiga torp och lantbruksjobb
i ett fåfängt hopp nedför grusiga backar

I was born one day when God took a nap
when woke he first wanted a coffee karsk
but then the family was already on a lorry
to the next lousy cottage and farming job
in a vain hope down rural gravelly slopes

 

 

 

coffee karsk = pour some schnapps into the coffee

Abraham och Emilia Karlsson när de anlänt kommit till Kullåkra 24 oktober 1908.
Abraham och Emilia Karlsson när de anlänt till halländska Kullåkra 24 oktober 1908. Foto: Privat. (SVT om statare)

Between painkillers (poetry crumbs 1)

Emellan värktablett och värktablett bedövas
gårdagsdröm och allt det som aldrig blir. Om
vi kunde tala men alla orden är harpunerade.
Emellan nuets slöjor dröjer en saknaden kvar.

Between painkiller and painkiller, yesterday’s
dream is stunned and all that what’ll never be.
If we could talk, but the words are harpooned.
Between today’s veilings a missing lingers on.

Dressade i blues längtar vi efter ett smärtfritt
liv i rosa dansar i dunkel och hoppas på något
och någon att hålla fast vid. Ibland händer det
att kärleken gästar oss. Och vi fumlar bort den.

Dressed in blues, we long for a painless life in
pink, dance in the dark hoping for something
and someone to hold on to. Sometimes it can
happens love visits us. And we fumble it away.

Det är svårt att leva men det är i alla fall bättre
än att vara död, nånting är bättre än ingenting.
Även i vånda och smärta klamrar vi oss fast vid
livet; kuraget mellan värktablett och värktablett.

It’s hard to live but it’s anyway better than to be
dead, something is better than the nothingness.
Even in times of agony and pain we cling to life;
the bravery between painkiller and painkiller.

”Irresponsible”? (Oansvarig”?)

Left Wing Party leader Nooshi Dadgostar (to the left in image)

”Irresponsible” is what the head of state, ministers, managers, your parents, your teachers, yes sometimes even the media, call you when you point out and refuse to accept shortcomings, misconducts or abuse of power or wrong decisions. ”Irresponsible” is the word from the Power against the subordinate side in a power structure.

We currently have a government crisis brewing in Sweden because a small subordinate party in the Parliament refuses to be a doormat for a government that rules in an unholy alliance with a party that stands and works for a free market in expense of the welfare system and increased insecurity for the individual citizen. First it was about the law on job security for employees and now the pricing of rental apartments.

Someone must stand on the side of the ordinary citizen against ”the market forces” and their abuses of the social welfare system! It is not ”irresponsible”! Only a government who agree to any compromises to retain in power can say so.

Thus, as acting in society, being uncomfortably ”irresponsible” seems to be the most responsible a single person or a small political party can ever be.

So if someone calls you ”irresponsible” when you come up with verbal criticism that disrupts the power structure, take it as a compliment: you are on the right track.

(Note 1: This is not a defense against acts of violence of any kind.)
(Note 2: I’m not a voter for that little party, this writing is just an annoyed criticism of the used polemic from the side of Power.)

***In Swedish below***

the Swedish Prime Minister Stefan Löfven (image from 2018)

”Oansvarig” är vad statsledaren, ministrar, chefer, dina föräldrar, dina lärare, ja ibland till och med media, kallar dig när du påpekar och vägrar att acceptera brister, missförhållanden eller maktmissbruk eller felaktiga beslut. ”Oansvarig” är maktens ord mot den underordnade sidan i en maktstruktur.

Vi har just nu en regeringskris i uppseglande i Sverige för att ett litet underordnat parti i riksdagen vägrar att vara dörrmatta åt en regering som styr i en ohelig allians med ett parti som vurmar för en fri marknad på bekostnad av välfärdssystemet och en ökad otrygghet för den enskilde medborgaren. Först handlade det om lagen för anställningstrygghet för löntagare och nu prissättningen på hyreslägenheter.

Någon måste stå på den vanliga medborgarens sida mot ”marknadskrafterna” och dess övergrepp på det sociala välfärdssystemet! Det är inte ”oansvarigt”! Det säger bara den vid makten som går med på vilka kompromisser som helst för att behålla makten.

Således, som agerande i samhällslivet, att vara obekvämt ”oansvarig” tycks vara det mest ansvariga en ensam person eller ett litet parti någonsin kan vara.

Så om någon kallar dig ”oansvarig” när du kommer med en verbal kritik som rubbar maktordningen, ta det som en komplimang: du är rätt ute.

(Not 1: det här är inte ett försvar för våldshandlingar av något slag.)
(Not 2: Jag är inte en väljare för det lilla partiet, denna post är bara en irriterad kritik mot den polemiska bruket från maktens sida.)

Swedish Prime Minister Stefan Löfven (2017)

Nooshi Dadgostar, partiledare för Vänsterpartiet (2020)

The wonderful ”Swedish Summer”!

Translated from Swedish, the Swedish text below

 

The wonderful “Swedish summer” is now here in the Mother Swea Country (the season without which we Swedes would fade away in a constant dark resting hibernate) and the lawnmowers constant thunder and the stench and smoke from the neighbors’ barbecues penetrates into my simple abode, a rental apartment paid for with housing supplement. But “one must be happy to have a roof over head”, yes and that the Ikea store is in the same my city. This year I will buy a new floor-lamp for reading to place next to the simple cheap Ikea sofa, uncomfortable.

The years have passed and the hair has turned gray and my belly is not flat and the reflection in the mirror is not flattering and I have not only become grumpy but am now also grumpy about being constantly grumpy and I don’t like to be like that. Everything hurts, my hip and my knee and my whole back – and life itself actually. The birches whiz, okay but for whom? (If I were to complain loudly about my poor life, anyone would just say as if it were comforting ”you will live at least another twenty years, anything is possible.” Think the thought, terrible!)

How do you make life meaningful, trapped in yourself and in the smoke and thunder from the surroundings? You see on one of the lonely walks in the nearby nature (which is our good fortune in this northern country – and sure, I couldn’t live without greenery around the corner!) an aged mossy wooden railing and take a photo of it. And then? Who else loves the sight of an old wooden railing? Do I? Do you? Does anyone?

I recall now and then things that once was, fresh and not aged and mossy. Not much bitterness but I forgive nothing. Still, I no longer hope for a good love and a relationship. I buy food and I eat, I wash my sheets and panties and sleep poorly and I take a walk and a walk once again and again, but only short tours with my limping cane. I go home to the pervasive silence in my home only broken by the loud cat wanting to be fed. (Would I even bother if Mr. Right after all the decades on my own stood by the door and asked for a space in my life and home? It’s questionable.)

The birches outside my windows are still rustling. Unruffled. But available to anyone who wants to listen to them. I tell myself I simply have to get an attitude towards this life, given me. Make it bearable, yes maybe even meaningful. Like it!

But you should know that loneliness is not a tragedy, it is a lifestyle, a habit of convenience not to make the effort to change (not wanting to change!). Like continuing to eat pizza and get doughy pale even though you know you should nibble on carrots and look healthy tanned. Only in the “Swedish summer” is loneliness a tragedy – i.e. if you are a Swede.

Because loneliness is pale and that makes you sad. You are only tanned with others and that will make you happy. And now it’s here, that wonderful Swedish summer. Which we have longed for so much. When everything is sun and fellowship and romance and strawberry cake with whipped cream and everything is just wonderful. (What a luck then that nowadays there are psychologists online who offer therapy when performance anxiety strikes you, hitting you to the ground, Swedish soil in your mouth.)

 

Den underbara ”svenska sommaren” är nu här i Moder Sveas rike (den årstid utan vilken vi svenskar skulle tyna bort i en ständig mörk ide-vila) och gräsklipparnas ständiga dån och stanken och röken från grannarnas utegrillar tränger in i min enkla boning, en hyreslägenhet som betalas med bostadstillägg. Men ”man får vara glad att ha tak över huvet”, visst – och att Ikea finns i densamma min stad. I år ska jag köpa en ny golvläslampa att ställa vid den enkla billiga Ikea-soffan, obekväm.

Åren har gått och håret har grånat och buken är inte platt och spegelbilden inte smickrande och jag är inte bara bliven vresig men är nu också vresig över att vara konstant vresig – och jag gillar inte att vara sån! Allt gör ont, höft och knä och hela min rygg – och själva livet faktiskt. Björkarna susar, okay men för vem? (Om jag skulle beklaga mig högt över mitt fattiga liv, skulle någon bara säga som om vore det en tröst ”du kommer att leva minst tjugo år till, allt är möjligt!” Bara tänk tanken, ruskigt!)

Hur gör man livet meningsfullt, instängd i sig själv och från rök och dån i omgivningen? Man ser under en av alla ensamma promenader i den närbelägna naturen (vilken är vår stora lycka i detta land och visst, jag skulle inte kunna leva utan grönskan bortom husknuten!) ett åldrat mossigt träräcke och tar ett foto av det. Och sedan? Vem annars älskar att se ett gammalt träräcke? Gör jag det? Gör du? Gör någon?

Jag erinrar mig gång efter annan sånt som en gång var, fräscht och inte åldrat och mossigt. Inte mycket bitterhet men förlåter inget. Hoppas ändå inte längre på en god kärlek och tvåsamhet. Jag handlar mat och jag äter, jag tvättar mina lakan och trosor och sover dåligt och promenerar och promenerar åter och igen, men bara korta rundor med min linkande käpp. Och jag går hem till den genomträngande tystnaden i min bostad bara avbruten av katten som högljutt kräver mat. (Skulle jag ens bry mig om Mr Right efter alla dessa årtionden på egen hand stod vid dörren och bad om en plats i mitt liv och mitt hem? Det är tveksamt.)

Ännu susar björkarna utanför mina fönster. Oberörda. Men tillgängliga för alla som vill lyssna till dem. Jag säger till mig själv att jag måste helt enkelt skaffa mig ett förhållningssätt till detta liv, givet mig. Göra det uthärdligt. Ja kanske till och med meningsfullt. Gilla det!

Men du ska veta att ensamhet inte är en tragedi, det är en livsstil, en vanans bekvämlighet att inte ta sig mödan att förändras (att inte vilja förändras!). Som att fortsätta äta pizza och bli blekfet fast man vet att man borde knapra morötter och se solbränd ut. Bara i den ”svenska sommaren” är ensamhet en tragedi – dvs. för en svensk!

Ty blek är ensamheten och det blir man ledsen av. Solbränd är man bara med andra och det blir man lycklig av. Och nu är den alltså här, den där underbara svenska sommaren. Som vi längtat så mycket efter. Då allt är sol och gemenskap och romantiskt och jordgubbstårta och bara underbart. (Vilken tur att det numera finns psykologer som erbjuder terapi på nätet när prestationsångesten slår dig i backen, svensk jord i munnen.)

 

 

”Without Georgette, there is no Vallejo”

”Definitivamente: sin Georgette, no hay Vallejo.” quote: Miguel Pachas Almeyda the writer of “Georgette Vallejo, al fin de la batalla” (2008) from an interview at the site servindi.org/actualidad-entrevistas/07/01/2021/georgette-la-mujer-que-amo-vallejo-mas-alla-de-la-muerte
(Available to read in English)

He walks down the street with his wife, an ordinary
man not like all the others. We remember his sulky
and discouraged face from the preserved but blurry
black and white photographs and we still believe in
the myth of him as the poor, homeless and starving
poet who drank too much and begged people for
money. Likewise has the slander about his widow,
the sweet and bellicose Georgette (partly) survived.
She provided for him in life and after death. Thanks
to her we have access to his literary works. But she
who de facto made him immortal was in her lifetime
made invisible or blamed.

Han går gatan fram med sin fru, en vanlig man
som inte var som alla de andra. Vi minns hans
trumpna och missmodiga ansikte från bevarade
men suddiga svartvita fotografier och tror ännu
på myten om honom som den fattige, hemlöse
och svältande poeten drickande för mycket och
tiggande pengar. Ännu rapas förtalet om hans
änka, den söta och stridslystna  Georgette som
sörjde för honom i livet och efter döden. Tack
vare henne har vi tillgång till hans litterära verk.
Men hon som de facto gjorde honom odödlig
blev i sin livstid osynliggjord eller klandrad.

Georgette Vallejo, widow after Cesar Vallejo

 

 

 

 

 

 

Quote below from madridybuenosaires.blogspot.com/2013/06/georgette-y-cesar-vallejo-en-madrid-1931.html

Entre ellos había un tácito acuerdo: no se pronunciaba nunca la palabra felicidad, personal o conyugal; vivían por y para la revolución mundial. (…) “Vallejo, que, en tanto revolucionario militante, se niega el derecho a tener hijos, es responsable de sus angustias, y éstas no son menores para su mujer”, dijo Georgette.

Translated to English: There was an unspoken agreement between them: the word happiness, personal or conjugal, was never spoken; they lived by and for the world revolution. (…) ”Vallejo, who, as a militant revolutionary, denies the right to have children, is responsible for his anguish, and these are not minor for his wife,” said Georgette.

Geogette was a poet too and 1997 she published the poetry collection ”Masque de Chaux”

” in addition to her editorial work, Georgette also published three works:” Mask of Lime ”,” Biographical Notes on Poemas in Prose and human poems ”and” There they are, there they, there they are.” Quote translated in English from gilbertluisrcentinaiii.wordpress.com/2014/01/16/cesar-vallejo/

Georgette en la Hacienda Roma en el año 1952, cuando viaja rumbo a Santiago de Chuco a visitar la casa del poeta.

 

Quote below from:
vallejoandcompany.com/georgette-de-vallejo-dejenme-volver-a-paris

…una poesía de su libro “Máscara de cal”: “En aquel cuarto / donde no había más que nosotros / nosotros y solo dos / contra tantos / pesaba un silencio más fuerte / que todo el ruido del mundo / y de los malos”.

En aquel cuarto
donde no había más que nosotros
nosotros y solo dos
contra tantos
pesaba un silencio más fuerte
que todo el ruido del mundo
y de los malos”.

 

 

I det rummet
där det bara fanns vi
vi och bara två
mot så många
vägde en tystnad starkare
än allt buller i världen
än alla dom dåliga.

In that room
where there were only us
us and only two
against so many
the silence weighed stronger
than all the noise in the world
than all the bad ones

 

 

 

Some sources
In English:

worldofbooks.com/en-ie/books/author/cesar-vallejo

poets.org/poet/cesar-vallejo

newsbeezer.com/perueng/georgette-philippart-and-cesar-vallejo-a-love-born-in-silence/

In Spanish about Cesar Vallejo and about the importance of Georgette Vallejo:

Miguel Pachas Almeyda, “Georgette Vallejo al fin de la batalla” (book publiched 2008)

Sites in Spanish but with available google translation to English:

servindi.org/actualidad-entrevistas/07/01/2021/georgette-la-mujer-que-amo-vallejo-mas-alla-de-la-muerte

resumenlatinoamericano.org/2021/01/06/peru-al-rescate-y-valoracion-de-una-mujer-extraordinaria-georgette-vallejo/

madridybuenosaires.blogspot.com/2013/06/georgette-y-cesar-vallejo-en-madrid-1931.html

nalochiquian.blogspot.com/2012/12/a-la-poeta-georgette-marie-philippart.html

vallejoandcompany.com/georgette-de-vallejo-dejenme-volver-a-paris/

almeyda560.wordpress.com/2013/02/09/trtrascendencia-de-georgette-en-la-vida-y-obra-de-cesar-vallejo/

gilbertluisrcentinaiii.wordpress.com/2014/01/16/cesar-vallejo/

Sites only in Spanish:

spanport.byu.edu/instituto_vallejiano/documents/Enereida8.pdf

Selected poems by Georgette Vallejo: spanport.byu.edu/instituto_vallejiano/poemas_georgette.html

Moreover
festivaldepoesiademedellin.org/es/Revista/ultimas_ediciones/79/vallejo1.html
Entrevista a Georgette de Vallejo
Interview with Georgette de Vallejo
By: Ernesto González Bermejo

” (…) ¡Se escriben tantas calumnias, tantas tonterías sobre él! Cuando le dan a Vallejo como un pobre diablo que pide dinero a todo el mundo, que se emborracha, no había alguien más asceta que él, y, como no bebía nunca, medio vaso de cerveza le mareaba.

Se levantaba a las siete y media. A las ocho yo le daba el desayuno y me iba a trabajar. No tenía nada de bohemio, como se ha dicho: era un hombre austero, le gustaba el orden, la limpieza, saber la hora. ”Un hombre verdaderamente hombre -decía- sólo lo es de una mujer”. Era sano como un campesino.

Si usted no sabía que era Vallejo, lo podía confundir con un transeúnte cualquiera. (…)

”(…) So many slanders, so many nonsense are written about him! When Vallejo is given as a poor devil who asks everyone for money, who gets drunk, there was no one more ascetic than him, and since he never drank, half a glass of beer made him dizzy.

He got up at seven thirty. At eight I would give him breakfast and go to work. There was nothing bohemian about him, as has been said: he was an austere man, he liked order, cleanliness, knowing the time. ”A man is truly a man,” he said, ”is only a man of a woman.” He was healthy as a peasant.

If you didn’t know it was Vallejo, you could mistake him for any passerby.(…)”

 

 

 

Only in Swedish below, my acid comments on the lack of knowledge spread further the myths and slander about both about Cesar as well as about Georgette.

På svenska:”Definitivt: utan Georgette finns det ingen Vallejo.” Citat från Miguel Pachas Almeyda, the writer of “Georgette Vallejo, al fin de la batalla” (2008)
Läs på
servindi.org/actualidad-entrevistas/07/01/2021/georgette-la-mujer-que-amo-vallejo-mas-alla-de-la-muerte

Det irriterar mig att i Sverige lever ännu myten om Vallejo som en ensam och olycklig poet, härjad av sjukdomar som tuberkulos och av personliga kriser. Tuberkulos hade han tydligen aldrig men däremot Georgette som barn. Hon beskriver honom som frisk som en bonde, en nykter asket som aldrig talade med henne om personliga saker (oviktigt!), allt handlade bara om politik och revolution. Jag vet inte vilka som tåtat ihop lögnerna på svenska wikipedia eller på Världslitteratur.se (varldslitteratur.se/person/césar-vallejo ) men dessa litteraturintresserade biografiskrivare borde skämmas inte kolla upp fakta men slappt sprida myter och förtal. Det mesta skrivet om Vallejo och Georgette är på spanska, men det är ju ingen ursäkt för lättja. Jag behärskar inte heller spanska, men jag kan googla översättningar på spanska sajter och genom detta få ett hum om verkligheten bakom myterna! 😦

Citat från /varldslitteratur.se/person/césar-vallejo:

Den peruanske poeten César Vallejo levde ett tämligen kort och olyckligt liv, plågad av svåra identitetsproblem, ekonomisk misär och sjukdomar. Hans tungsinne genomsyrar mycket av hans lyrik, åtföljt av en upproriskhet som han bar med sig sedan ungdomen. (…)

Ursäkta mig, men han hade spytt på den beskrivningen!

Ännu ett citat från samma sajt: Han lämnade efter sig så mycket material att det räckte till flera diktsamlingar, som utgavs postumt. Vallejo dog ensam och övergiven, utan en aning om att eftervärlden skulle höja hans efterlämnade dikter till skyarna och betrakta honom som en av de främsta latinamerikanska poeterna.

Vänligen notera ännu en gång: ”utan Georgette finns det ingen Vallejo”, hon förvaltade som hans änka rättmätigt  hans verk och ägnade återstoden av sitt liv till detta och det var hon som gav ut hans verk postumt i strid med de många ”los malos”! Hon borde ges erkännande genom att namnges! Vallejo dog heller inte ”ensam och övergiven” utan omgiven av ett team av läkare och med sin fru hos sig till sista andetaget. Han dog föga mystiskt och inte ett dugg poetiskt av en tarminfektion. (1938, hans dödsår fanns ännu inte antibiotika tillgängligt.)

De sista åren innan han dog hade Cesar Vallejo lagt poesin på hyllan för revolutionen genom vilken han ville förändra världen till det bättre. (Han skrev men publicerade inget eller visade något för någon.) I både Cesar och Georgette tankevärld finns en otrevlig mix av religiös uppfostran och katolsk tro, militant marxism och av underjordiska aktiviteter, vidskepelse och ödestro; martyrskapet finns otvetydigt där genom förnekandet av personliga känslor i akt och mening att frälsa världen, Kristus och Marx i en osalig blandning. I konskevens dog han också på en långfredag – men den myten blev lyckligvis aldrig av.

The last years before Cesar Vallejo died, he had put poetry on the shelf for the sake of the revolution through which he wanted to change the world for the better. (He wrote but did not publish or show anything to anyone.) In both Cesar’s and Georgette’s world of thought there were an unpleasant mix of religious upbringing and Catholic faith, militant Marxism and of subterranean activities, superstition and beliefs in destiny; martyrdom is unequivocally there through the denial of personal feelings for the superior purpose of saving the world, Christ and Marx in an unholy mixture. Consequently, he also died on a Good Friday – but that myth fortunately never came to be.

I wish you had been nice

I wish you had been nice.
I wish I had never met you.
I wish I wouldn’t miss you.

You were not a man to a woman but more
like an unplaned board full of prickly twigs.

Every time we came to chat you started to
talk about your big loving heart to then say
I never seemed to understand how hard it
was to love me, such a headstrong woman.

That little flame that once was in me for you
panted in the unkind waft of your breath to
little by little shrank to die: my fault you said.

I wish you had been nice.
I wish I had never met you.
I wish I wouldn’t miss you.

You were not a man to a woman but more
like an unplaned board full of prickly twigs.

 

 

 

 

(Translated from English to Swedish)
Jag önskar att du hade varit trevlig.

Jag önskar att du hade varit trevlig.
Jag önskar att jag aldrig träffat dig.
Jag önskar att jag inte saknade dig.

Du var inte en man för en kvinna utan mer
likt en ohyvlad bräda full av taggiga kvistar.

Varje gång vi talades började du snacka om
ditt stora kärleksfulla hjärta för att se’n säga
att jag aldrig verkade fatta hur svårt det var
för dig att älska mig, en sådan knepig kvinna.

Den lilla låga som en gång fanns i mig för dig,
den flämtade i din ovänliga andedräkt för att
med tiden förminskas till att dö: mitt fel sa du.

Jag önskar att du hade varit trevlig.
Jag önskar att jag aldrig träffat dig.
Jag önskar att jag inte saknade dig.

Du var inte en man för en kvinna utan mer
likt en ohyvlad bräda full av taggiga kvistar.

I take a walk every day

Translated from Swedish, the Swedish text below.

 

I take a short walk every day to regain
my strength in body and head. It is as
it use to be, everyone has someone
but I have no one at all in my rooms.
I walk a lonely path through life.

A lone walker is much more conspicuous
during the summer time. But yet, has ever

the early summer greenery been so beautiful
as it is this year?

And have the deciduous trees bloomed like this before
in the early summer? After a winter with illness! Here,

where I now by chance find myself and wander, grows
so many beautiful and aged birches and so many groves
of fragrant lilacs from gardens that once was. I take a walk
in the greenery on historic land, not just for the sake of my
body but also for the joy of the eye; and also to pull up

the soul out of the swamp of disease, the morasses of thoughts.

My rooms are empty and desolated and the air thin when
I leave and when I return. I sometimes wish me a romance
but at a distance to remain platonic chaste only to give me
shimmering colored daydreams.

No exchange of body fluids, no trouble just poetry.

A youth was murdered last week in this district but
I said about it so naively on the phone that one see
the police marks presence with one of their cars
in the parking lot at the center, but otherwise it is
empty and sparse with customers, just calm.

I said on the phone.

But I realized afterwards that was what was different.
Those groups of young animated guys who before hung
outside the grocery store entrance are like blown away.

Left now is one or another younger man with a different
appearance outside the nearby kiosk. This someone looks
at me as if he knew me or wanted to know me when
I comes walking, there to shop at the grocery store.

One of them strolled right in front of my feet and threw as
if distracted a not even half-eaten ice cream in the dustbin.
Not even then I understood what was obvious. Someone
later explained to me the guy was probably a drug-dealer.

When I took my walk the same evening in the nature area next
to my residence house at a good distance from the mall, I was
observed by four unknown city boys on a park sofa, so utterly
misplaced as if they had been driven out in this nature area.

”Good taking a walk, have a nice evening”, the four greeted me.

I muttered something and hurried my steps on my lonely
road. I didn’t appreciate at all be spoken to.

As it is! You take a walk every day for your own sake, you
brood your shortcomings; you don’t want to be disturbed.

You may want a little romance in life, but no trouble.

There are no protected zones anymore in the world, not even
in a Swedish small-town idyll. Is there even chaste romance?

 

 

 

 

 

Jag går en sväng varje dag för att
återfå min ork i kropp och huvud.
Det är som vanligt, alla har någon
men jag har ingen alls i mina rum.
Jag går en ensam väg genom livet.

En ensam vandrare är så mycket synligare
som ensam när det är sommar. Men aldrig

har väl försommargrönskan grönskat så vackert
som i år?

Och aldrig har väl lövträden blommat så som denna
tidiga försommar? Efter en vinter med sjukdom! Här

där jag nu tillfälligtvis finns och vandrar finns många
vackra och åldrade björkar och så många dungar av
av doftande syrener från förr. Och jag går en sväng
i grönskan på historisk mark inte bara för kroppens
skull, utan även för ögats fröjd; och för att

dra själen ur sjukdomsträsket, tankarnas moras.

Mina rum är tomma och öde och luften tunn när jag går
och när jag kommer tillbaka. Jag önskar mig ibland en
romans men på distans att förbli platonskt kysk, blott
skänka mig skimrande färglagda dagdrömmar.

Inget utbyte av kroppsvätskor, inget trubbel bara poesi.

En ungdom blev mördad häromveckan i den här stadsdelen
men jag sa om det så naivt i telefon att man ser att polisen
markerar närvaro med en bil på parkeringen vid centrum,
men annars är det tomt och glest med folk, bara lugnt.

Sa jag i telefon.

Insåg efteråt att det var ju det som var annorlunda.
Grupperna av unga pratsamma grabbar som förut
hängde utanför livsmedelsbutikens entré är som
bortblåsta.

Kvar står numera utanför den närbelägna kiosken
en eller annan yngre man med ett annat utseende.
Denne någon ser på mig som om han kände mig
eller ville göra det när jag kommer gående, där för
att handla i livsmedelsbutiken.

En av dem släntrade alldeles framför mina fötter och
slängde liksom i likgiltighet en knappt halväten glass
i soptunnan. Övertydligt men jag fattade ingenting.

Någon förklarade senare att killen troligen säljer droger!

På kvällen samma dag på min runda i ett naturområde
strax invid mitt bostadshus en bra bit från köpcentret
blir jag tilltalad av fyra stadsgrabbar på en parkbänk,
helt malplacerade och liksom utkörda mitt i naturen.

”Nice take a walk, have a nice evening”, hälsade de fyra.

Jag muttrade något och fortsatte hastigt min ensamma
runda, gillade inte alls att bli tilltalad.

Som det är! Man går en sväng var dag för sin egen skull,
ältande sina tillkortakommanden, man vill inte bli störd.
Man önskar sig lite romantik i livet, men inget trubbel.

Det finns inga fredade zoner längre i världen, inte ens
i en svensk småstadsidyll. Finns det alls kysk romantik?

Chemo Curls (Breast cancer as personal experience III)

 

 

 

 

 

 

 

 

Undergo a chemotherapy treatment for breast cancer gives you a number of bad side effects causing life-limiting sufferings making you physical ill for an unbearable long time. Losing the hair on the scalp is though not one of the worst unpleasant physical experience you will go through during the treatment.

You are told before the treatment starts you will (probably) lose your hair. Although you know, when it happens it’s a shocking experience when big tufts comes loose in the comb and that within a few days you are completely bald with ridiculous strand left here and there – those you radically shave off. No physical discomfort, just the emotional pain because the appearance plays a big role for most of us and a sudden baldness can be hard to deal with in the coming everyday life. To me it was.

But it is not only the scalp hair that is gone, but every hair on your body, including the peach curse you have everywhere – on face, arms, legs… in addition, the skin is also affected by chemo therapy becoming dry and fragile. Then touching yourself – you will find that you do it more often than you imagined before – gives strange unpleasant feelings – you simply don’t like to touch your own body when you bathe or shower or whatever else.

Fortunately, the hair on your whole body as well as your scalp hair and eyebrows and eyelashes began to grow again instantly after finishing chemotherapy. But when it comes to the growth of the scalp hair you need to be patience, it grows slowly and it looks differently than before.

headcovers.com hair growth after chemo

Six months have passed since my treatment with chemotherapy was completed. The hair  has regrown so much now that it looks like an intentional very short hairstyle. Not styled yet of course, as it grows wild and straggly. Yet I have come to like this similar a pixie-cut hairstyle. It’s easy to have, although I use styling products not to leave it in the lap of the gods. But a hairdresser is soon needed to bridle its wildness and uneven growth.

My new hair is streaked dark gray with white strands at the temples and it has change its texture and it’s coarse in structure and it is curly, quite unlike the silky fine hair and straight dark brown hair with grayish strands I had before the cancer treatment.

This new hair is okay, I have got used to it and could live for long with this wool-like hair quality. But hold on – this shade and texture is only temporarily. With time I will get back my fine, flat hair. Though I doubt I will get back my brown color from before – at my age. (I’m 72 years old.)

I have mostly had the same hairstyle from my childhood to older age, namely a shoulder long bob with a bangs. The only change in style was that I the recent years abandoned my blunt bangs for a side bangs – as more flattering for an aged face. So short hair as I have had the last months, I never dared to try. I’m happy to been forced to try it out.  It’s a nice experience.

The soft and fine hair quality I was born with has always been a constant problem for me over the years, so difficult to style. I wanted my hair to look nicely combed and not tousled. But it was never as perfect as I wanted it to be. I tried to sleep with pin curlers and combed the hair nicely in the morning before leaving home but all in vain as very soon in day it fell flat and untidy. It drove me crazy. So I will enjoy this stiffer and easier chemo-curly hair quality and this short hairstyle as long as it lasts.

My hair grown 6 months after chemo therapy, poems by vonnely, private photo

Bread and potatoes (A working class heroine takes a walk)

Läste vad någon skrev mig, kände mig underlägsen.
Solen sken därute och jag sa till sonen hemma över
helgen surfing i soffan ”låt oss gå ut ta en promenad
till Ica köpa bröd och potatis”. Oh den där Jantelagen
spik blödande djup i en åldrad underklassjäntas själ.

I read what someone wrote me, felt inferior. The sun
was shining out there – and I said to my son at home
over the weekend surfing on the couch ”let us go out,
take a walk pass the grocery to buy some bread and
potatoes”. Oh, that “Law of Jante” a needle bleeder
deep in the soul of a grown old working-class girl.

 

 

 

 

 

The expression “The law of Jante” comes from the novel ”A fugitive crosses his tracks” by Aksel Sandemose published 1933 originally meaning:

“The law of Jante is a slave mentality, which is cultivated in oppressed people all over the world. (…)Such a mentality is not specifically Scandinavian, on the contrary, it can be found in people all over the world who are brought up for the role of servant and who learn that knowledge is a garment that fits well for others but looks ridiculous on oneself.”
Quote translated from a Swedish newspaper article written by Kajsa Ekis Ekman

”Jantelagen är en trälmentalitet, som odlas hos förtryckta människor över hela världen. (…) Tvärtom mot den nutida föreställningen att jantelagen kommer ur avundsjuka på de som har det bättre, var jämförelsen något absolut förbjudet i Jante. Tidigt ’insåg vi att vi var lågtstående och inte fick jämföra oss med bättre folks barn.’ En sådan mentalitet är inget specifikt skandinaviskt, tvärtom kan man finna den hos människor över hela världen som uppfostras till tjänarrollen och som får lära sig att kunskapen är ett klädesplagg som passar bra för andra men ser löjligt ut på en själv.

Citatet hämtat från en artikel i DN 2017-06-04 av Kajsa Ekis Ekman

Rainy chilly May

In a weeping May
you long for the heat of June.
When all will be good!

 

I gråtande maj
längtar man junis värme.
Då allt ska bli bra!

 

En ensam plats blir ensammare

This post is only in Swedish as it is about a newly published book which is only available in Swedish (so far) and the hullabaloo a scandlous review in a tabloid caused on many Swedish culture pages.

 

I år utkom Kristina Sandberg med boken ”En ensam plats”. Ensamheten syftar på den plötsliga oförmågan att kunna förmedla till andra vad man känner i en skrämmande situation. Att vara sjuk och/eller att dö är ensamhet med nödvändighet, ingen kan genomgå detta lidande åt dig hur mycket support du än har tillgång till. Alla människor i din närhet står vid sidan om dig. Också det en förtvivlan, att stå vid sidan, vilja men inte kunna – sannerligen material för en bok.

Många ville trösta henne med berättelser om bekantas cancer erfarenheter, kanske för att själva slippa möta dödsskräcken.

– Det är svårt att stötta andra i den primitiva ångest som en cancerdiagnos fortfarande framkallar hos många. Men i en svår kris behöver man mest ”bli hållen”, säger Kristina Sandberg, och hyllar samtalen med sjukvårdens kurator: Trösten fanns i: ”Jag förstår att du är rädd.”
Citatet från modernpsykologi.se/2021/03/30/kristina-sandberg-ensamt-i-krisen/

Jag har inte läst boken. Jag kan inte bedöma om den är så bra skriven att den var värd att bli utgiven och få så stor uppmärksamhet som den har fått av tidninar, radio och TV. Men jag har sett minst 3- 4 intervjuer med henne på SVT och TV4 – tillräckligt många att jag sa något surt till sonen om att författare och andra konstnärer får väldigt mycket fri reklam av public service, puschade på sannerligen  – in i strålkastarljuset! Sandberg berättade sin historia, bokens kvaliteter var utom bedömning i dessa intervjuer.

Om tidningars recensioner, ja! Tja, de flesta artiklar är ju låsta som bekant! Men de flesta recensenter verkar vara berömmande. Men det verkar  också som om man beskriver boken som en roman, medan författaren och förlaget benämner boken vara en självbiografi. Två helt olika genrer, alltså.

Här nedan om om två recensioner som jag kunnat läsa i helhet:

Sydsvenskan ”Kristina Sandberg skriver om bröstcancern som förändrade henne för alltid” Andreas Ekström 23 maj 2021

Ekström ”finner god litteratur” men moraliserar över Sandbergs upplevda ensamhet och uppskjutande av att gå på mammografin och få knölen i bröstet analyserad. Sandberg har inte tagit ansvar för sin familj genom att skjuta upp att söka vård, heller inte för sina upplevelser av ensamhet under sjukdomstiden. Menar Ekström!

Han berättar om sin egen sjukdomstid och sitt eget då påstådda ansvarstagande. Jag fattade vid läsningen inte hur hans sjukdom platsade i en recension av Sandbergs bok? Jag fann hans moralistiska attityd stötande.

Han uppfattar tydligen att det hon skriver om är passerat. Men en cancerbehandling pågår i åratal – med ett otal oönskade och otrevliga bieffekter, begränsande livet. Han skriver också att boken är ”bra litteratur” och inte ”brukslitteratur” för andra som är eller har varit i liknande situation som Sandberg. Men författaren har en annan uppfattning:

”Det är för dem som har gått igenom något liknande jag skriver”, säger Kristina Sandberg, ”Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma även om det är en ensam plats”.  Citatet från cancerrehabfonden.se/kristina-sandberg/

En annan recension är Linda Skugges i Expressen som väckt skandal genom sin totala brist på empati och dess oförskämdheter. Expressen 23 maj 2021 ”Blir inte konst för att man skriver om cancer”. Snacka om att kasta sten i glashus!

Det är en monumental sågning av Sandberg och boken till förmån för varumärket ”Linda Skugge”. Mycket lyckat också: skribenter en gros skriver upprört om Skugges ”smaklösa” recension. Recensionen blir recenserad nota bene! Och Sandberg och boken ”En ensam plats” blir begravd under de många skrivandes upprördhet över Skugges recension.

Förutom att jag tyckte att Skugges recension var gement elak och dåligt skriven och gjorde mig illa berörd, ger hon ett tips till Sandberg som jag reagerade på. Nämligen att piffa upp det av cancerbehandlade avsomnade sexlivet med en sexleksak. Sjukvården i sin tur rekommenderar medel för torra slemhinnor.

Skugge vet tydligen inte fakta och sjukvården lider av  beröringsskräck när det gäller den sexuella olusten som följer av cancerbehandlingar. Sexleksaker och salvor hjälper inte stort om mediciner gör dig kemiskt kastrerad. Jovisst, kroppen reagerar för åtgärder. Man kan genomföra samlag. Lusten sitter ju inte mellan benen, den sitter i huvudet – men med en cancerbehandling är du inte längre en sexuell varelse. Din partner kommer inte att orka med ett sådant krampat försök till sexualliv, om han inte är typen Paolo Roberto förstås.

Det är inte slut när cancern är borta. Du förväntas att i fem år (minst!) medicinera för att förebygga återfall i cancer med sexuell oförmåga, kraftiga klimakterieliknande symtom etc. som följd.

Skugge lider av en kronisk sjukdom och äter kortison, mår skit. Upplysningsvis till den okunniga Skugge får patienter under cytostatikabehandling också kortisonbehandling. Ja, Skugge det blir mycket bajsande! Man mår extremt illa. Länge.

 

 

 

Deleted Profile

Han har raderat sin Profil på sajten! Hur
många gånger återupptog vi kontakten
de få år som vi kände varandra? Fler än
min familj IRL stod ut med! Jag saknade
alltid den gode man han påstod sig vara.

He has deleted his Profile on the site! How
many times did we resumed contact in the
few years we knew each other? More times
than my family IRL could tolerate! I always
missed that good man he claimed he was.

 

 

 

An ordinary Friday like all the others before

Privat photo Linköpings bibliotek vonnely juli 2014

 

I woke up around eight o’clock and started the day,
coffee and cheese sandwich, shower, google, News.
At 11 AM I brushed my teeth. My hair had not yet
completely dried. Curled up defiantly & stubbornly
towards my touching palm. About noon I took a bus
to the city. At half past twelve I arrived at the library
after slowly limped there with all my sore body parts.

Guards limits the number of visitors; limited opening
hours, shitty depressing! Covid-19, you know all that!
Borrowed 3 books and I bought a cheese on my way
back to the bus square. I was back home half past one,
washed my hands and made lunch. After eating I took
a nap to wake up for coffee and a snack. I watched TV,
talked to my son on phone. In early evening I went out
for a walk to later make supper. I ate, watching News
on TV and spent then some time online. I went to bed
very late after Midnight as I usually do and read in one
of my library books awhile before I turned off the light.

Here, now in my dark and my most private room and
mind! I’m dissatisfied. I think of the day now gone, so
similar to all the other days that have passed before.

After a tumultuous year, a tough disease now behind
me, I thought a new stage in life would begin and that
was what I had to adjust myself to. But my day today
seems to tell my life will go back to the same as it was
before! Is that my challenge? Go back to a sad solitude
life surrounded by a whole city crowded with people?
Get joy and meaning in boringness and borrow books?
How to change yourself? To get a more satisfying life?

 

 

 

Jag vaknade klockan åtta, började dagen.
När klockan var 11 borstade jag tänderna.
Håret hade inte helt torkat än. Krullade sig
trotsigt och strävt mot min kännande hand.
Klockan 12 tog jag bussen till stan. Halv ett
var jag på biblioteket, hade gått dit kryckigt
med mina smärtande kroppsdelar. Vakter
begränsar antalet besökare och begränsade
öppettider, det är skit men Covid-19 ni vet.

Sol och vår (Love-seeking May)

 

It is May, sun and rain alternating, hot and cold days. The birches stand in their youthful, sweetest and most beautiful greenery. Fruit trees bloom and spread their seeds in the wind. You start the day with an allergy tablet. But you are outdoors more and you take more walks. You see romances and dreams budding. You yourself are old in body and limp slowly with a cane, but despite that the longing for fellowship with others has no age, it is an eternal desire.

I’m starting to recover from a long period of illness, able to continue my writing and my chatting online. Contacts are resumed. But some people never change, it is as if time stood still in their lives and their hearts. And they have claims and expectations of you that you never can or want fulfill. So with my young friend from earlier who lives far away on another continent under other circumstances than those we have in Sweden – now contacting me again he immediately put me under pressure with his (obscure?) ambitions with me.

It is something sad and at the same humiliating with a guy who never realizes that you have no romantic interest in him. It’s sad because you are lonely and really want to have someone in your life and it’s humiliating because you think that this his interest in your person has other motives than romantic. Meaning, that I live in the welfare state Sweden and I am expected to make him come here and offer him marriage, free housing – and a better future. For him, i.e. But I’m too old and fragile to expose myself to a fortune-hunter. Further, I was born in the zodiac sign Taurus and ”my home is my castle”, not an ”open house”. I’m certainly lonely but I am only online to get some company which will stay in cyberspace. I never wanted to meet any of my internet friends IRL. It is apparently very difficult for some to understand. And only that is in itself repulsive.

There were once online friends who almost got a heart attack when they realized that I had contacts also with younger men (who were over 35 yo that was the lower age limit) on other continents, with other cultures and skin colors. They immediately assumed I was stupid and easily fooled sending money to people abroad. I would never do that, I am not only a Taurus and stingy by nature, I also live on a subsistence minimum and have no money left over to others. But I never excluded people online because of age, gender, skin color, religion or nationality. Those online friends who did not accept that, they were the ones I ended the contacts with. I have certainly met some people online during the years who became unpleasant when they realized that I would never be a victim to their shamelessness. But I have also learned a lot from people who live far from my cozy and safe little country. Nowadays, I am more selective in my social contacts online to save my energy. Because over time I have become an old lady with other interests nearby to explore.

But still, there is something scary about men, like the young man I have told you about, who become obsessed by their imaginary feelings for another person and gets angry and insulted and says you are offending them when you tell them ”no” and that you are not interested in having a relationship with them. I am truly happy this guy lives almost 4000 kilometers away from me and never will get a visa to Sweden.

I say, better to walk alone in lovely spring time than in the company of someone who would obscure your sky and coming days. Sometimes a long distance is a good lifesaver.

 

 

Det är maj, sol och regn omväxlande, hetta och kyla. Björkarna står i sin skiraste och vackraste grönska. Fruktträd blommar och sprider sina frön i vinden. Man börjar dagen med en allergitablett. Men man ute mera och promenerar mera. Man ser romanser och drömmar spira. Själv är man gammal i kroppen och linkar sakta fram med en käpp, men längtan efter gemenskap med andra har ingen ålder, den är evig.

Jag börjar repa mig efter en lång sjukdomstid, kapabel att nu fortsätta mitt skrivande och chattande online. Kontakter återupptas. Men somliga människor förändrar sig aldrig, det är som om tiden stått stilla i deras liv och deras hjärtan. Och de har anspråk och förväntningar på en som man aldrig kan eller vill uppfylla. Som min unge vän från tidigare som lever långt borta på annan kontinent under andra omständigheter än de vi har i Sverige – han kontaktade mig nu igen och satte mig omedelbart under press med sina (dunkla?) ambitioner med mig.

Det är något sorgligt och samtidigt förnedrande med en kille som aldrig fattar att man inte har något romantiskt intresse av honom. Sorgligt för att man är ensam och verkligen skulle vilja ha någon i sitt liv och förnedrande för att man tror att detta intresse för ens person har andra bevekelsegrunder än romantiska. Som till exempel att jag bor i rika Sverige och förväntas erbjuda äktenskap, gratis bostad och en bättre framtid. För honom, vill säga. Men jag är för gammal och ömtålig att utsätta mig själv för en lycksökare. Dessutom är jag född i Oxens tecken och ”mitt hem är min borg”, inte ett ”öppet hus”. Jag är förvisso ensam men jag är ändå bara på internet för sällskap som stannar i cyberrymden. Jag har aldrig velat träffa någon av min internetvänner IRL. Det är tydligen väldigt svårt för somliga att förstå. Och bara det är ju i sig frånstötande.

Det fanns förr online vänner som fick hjärtsnörp när de förstod att jag hade kontakter även med yngre män (över 35 år, det var nedre gränsen) från andra kontinenter, andra kulturer och andra hudfärger. Omedelbart tänkande att jag var dum och lurad och skickade pengar till folk utomlands. Det skulle jag aldrig göra, jag är inte bara Oxe och snål av naturen, jag lever också på existensminimum och har inga pengar över till andra. Men jag exkluderade inte människor online pga. ålder, kön, hudfärg, religion eller nationalitet. De som inte accepterade detta, det var dem jag avslutade kontakten med. Jag har förvisso mött en del människor online under åren som gått som blivit otrevliga när de insett att jag aldrig skulle bli ett offer för deras skamligheter. Men jag har också lärt mig mycket av människor som lever långt från mitt mysiga och trygga lilla land. Numera är jag dock mer selektiv i mina sociala kontakter på nätet för att spara på min energi. Dessutom har jag med tiden blivit en gammal dam med andra mer närliggande intressen att utforska.

Men det är ändå något läskigt med män, som den här unge grabben jag här har berättat för dig om, som blir fullkomligt besatta av sina inbillade känslor för en annan person och blir arga och förolämpade och säger att du kränkt dem när du säger till dem ”nej” och att du inte är intresserad av att ha ett förhållande med dem. Jag är himla glad att den här killen bor nästan 4000 kilometer från mig och aldrig kan få visum till Sverige.

Bättre promenera ensam i denna ljuva vårens tid än i sällskap med någon som skulle fördunkla ens himmel och morgondag. Ibland är ett långt avstånd en bra livräddare.

 

 

We look at each other at a distance without words

 

We look at each other at a distance without words.
Growing a beard won’t make you to a mature man.
I have become wiser over time, but hardly younger.
You can pray your prayers five times a day although
no prayers can make me become somebody for you.
You shall sleep now and forget everything about me.

 

 

 

Vi betraktar varandra på avstånd utan ord.
Odlat skägg gör dig inte till en mogen man.
Jag har blivit klokare, men knappast yngre.
Du kan be dina böner fem om dagen, men
inga böner kan göra mig till någon för dig.
Du skall somna nu och glömma allt om mig.

 

 

 

Vilande vulkan (Resting rage)

 

There are days when your heart is lost elsewhere
and your brain produces thoughts that are hardly
worth listening to. You feel nothing at best, but if
you do then your feelings are like a low humming
carpet of despair under all that is smoothed out –
exists and yet not; it is a perilous volcano of rage.

 

 

 

Det finns dagar då ens hjärta flytt någon annanstans
och ens hjärna producerar tankar knappast värda att
lyssna till. Du känner ingenting för det bästa men om
du gör det, då är dina känslor likt en lågt brummande
matta av förtvivlan under vad som är bortsopat, finns
och finns ändå inte; det är en vådlig vulkan av ursinne.

Breast cancer as a personal experience (II)

In English below

 

 

 

;

Jag blev aldrig rädd när jag diagnostiserades med cancer.
Jag fick aldrig en kris. Jag upplevde aldrig att min kropp
svek mig. Det kändes aldrig som att falla genom ett stort
svart hål, jag grät aldrig. Sånt har jag bara läst om på nätet
och hört på TV andra cancerdrabbade kvinnor berätta om.
Sorgliga upplevelser verkligen, men jag hade dem aldrig.

En sköterska sa ”det är fullkomligt normalt att gråta i duschen
när man rör vid sitt bröst och inser att ett är borta”. Och hon
sa ”fullkomligt normalt” två gånger till och då tänkte jag ”om
hon säger fullkomligt normalt en gång till kommer jag stört-
säkert att känna mig fullkomligt onormal”. Då sa hon det igen.

Och ändå var hon den enda som brydde sig om att prata med
mig om sånt här och som jag kunde prata med och få svar.

Jag kommer att minnas henne.

 

 

 

I never got scared when I was diagnosed with cancer.
I never got a crisis. I never experienced that my body
”betrayed” me. I never felt ”like falling down through
a big black hole”. I never cried. I have only read about
such experiences on Internet and heard it told on TV-
shows. Other cancer-stricken women telling about it.
Truly sad experiences – but I never had them!

A nurse said ”it’s perfectly normal to cry in the shower
when you touch your chest and realize one is gone. And
she said ”perfectly normal” two times more – and then
I was thinking ”if she’ll say perfectly normal once more,
then I will most surely know I am perfectly abnormal”.
And then she said it again.

Yet she was the only one who dared to talk to me about
things like this and who I could talk to and get answers.

I will remember her.

Breast cancer as a personal experience (I)

 

 

 

 

 

Ingress
So kindly pestering, again and again I’m asked
to stay in the care plan. I’m asked to act against
my will for my own good. It’s simply disgusting.

I
I knocked on a door to talk to someone to get some support
to set out a direction for my coming days. But well inside the
lighted room, I had to face I had knocked on the wrong door.

Maybe it happens to everyone? I don’t know. But each time
I realize I have once again knocked on a wrong door it creates
in me a sad and lonely feeling of exclusion as if I am an oddity
in the space. And each of us in his own tin jar!

II
The lady said “Grief has many faces”. And spontaneously I cried
“What am I doing here in this room?” Hello alien woman, I had
a serious illness but now I’m cured. It’s not a grief but a relief!

My real grief since long, my contactless state of life and
my solitary manners she waved away, telling me “people
connect on Internet nowadays, it’s quite normal and ok.”
The pandemic we live with has proven that she’s wrong.

III
I’m deprived of my true feelings and I’m called the tough one. I had
a disease but now it’s treated and gone. I should be allowed to feel
joy and to celebrate this. But I’m expected to cry and get a life crisis!

So very strange!

Doctors have promised me over and again to treat me forever
and ever – in case I would get the cancer back. They seems to
believe this is a comfort to me, while in fact I feel trapped and
just want to escape from a handcuffing healthcare served with
warm and nice smiles and convincing and sensible arguments.
OMG release me!

IV
If people not care for what I want, I have to flush them
all and maybe I will be lost like an oddity in the space.
But you cannot act against your own inner will.

 

 

 

 

Afterword
In July 2020, I was diagnosed with breast cancer and I received chemotherapy from August to December 2020. In January and February 2021, I underwent two operations and I am now free of cancer.

In connection with the operations, I was informed about which treatments were planned for me the next coming years. I googled these medications and found that they can have serious side effects. Since I have for decades suffered from severe chronic pains in my body that have disabled my life and further the latest years have a diabetes whose treatment becomes complicated in combination with cancer drugs, I realized quickly the planned treatments to prevent a recurrence of cancer could make my life completely impossible to manage. As the Oncology staff shows no interest in my life situation as a whole – meaning: how I would be able manage it all expected of me, I have said ”no” to aftercare. After told that, doctors and nurses have repeatedly asked me to change and accept the doctors’ plans for me. This only done in friendly manners but I have felt and still feel very uncomfortable and put under tough pressure with these expectations of me.

Note: What I say “no” to, is not to not be treated for cancer. So don’t misunderstand me on this. Nowadays, you have a good chance of getting well again from a cancer, even if the treatment exposes your body to severe stress. The Swedish cancer care is good and well developed and I’m happy to be born in a welfare state and further to live in the same city where one of Sweden’s large specialist hospitals is located. But good can be better. It’s the lack holistic view in a treatment of a certain disease I miss and I am disappointed with.

Cold April Day

 

 

 

 

 

 

 

 

A cold and windy birthday – I turned 72 years (old) today. Freezing, dressed for a warm spring that just was, I limped to the library – my son praiseworthy carrying the heavy bag with books to return. Wisely, I borrowed only 3 novels this time – no pile of poetry books and certainly not more of psychology books about the meaning of life! (Just a pompous blah in this now passing time of grim illness). I have just finished rereading Ishiguro ”The Remains of the Day” and not feeling willing to yet  put his novel back in my bookshelf. So I ordered ”Klara and the Sun” (I am number 90 in the queue) and I borrowed ”Never let me go ”. I had no doubts about these choices, then! Then I borrowed a novel by Elena Ferrante and a novel by Anna Gavalda – I hope to be lucky with them. As young, I could read everything coming in my way (as I remember it!). But not anymore. And everything goes slowly nowaways. But it’s moving! In the right direction. I don’t mean towards ”old age” but towards recovery and getting my health back. Living in a novel makes it easier. I wish I had fantasy to write novels. But I’ve been writing on this blog since 2012. I’m happy with that.

 

 

En kall och blåsig födelsedag – jag blev 72 år (gammal) idag. Frysande, klädd för en vårvärme som nyss var haltade jag till biblioteket – sonen bar berömvärt den tunga väskan med böcker att återlämna. Klokt lånade jag bara 3 romaner den här gången, ingen hög med poesiböcker och verkligen inga psykologiböcker om meningen med livet, (bara ett högtravande blaha i detta nu passerande bistra sjukdomstider). Jag har nyss läst om Ishiguro ”The remains of the Day” och jag kände mig ännu inte villig att ställa tillbaks hans roman i bokhyllan – så jag beställde ”Klara and the Sun” (jag är nummer 90 i kön!) och jag lånade ”Never let me go”. Inga tveksamheter om de valen, alltså! Sedan lånade jag en roman av Elena Ferrante och en roman av Anna Gavalda, jag hoppas på tur med dem. Som ung kunde jag läsa allt som kom i min väg (som jag minns det!), men inte nu längre. Allt går långsamt numera. Men det rör på sig. Åt rätt håll. Jag menar inte ”mot ålderdomen” men till återhämtning och att få hälsan tillbaka. Att leva i en roman gör det lättare. Jag önskar att jag hade fantasi att skriva romaner. Men jag har skrivit på den här bloggen sedan 2012.  Jag är nöjd med det.

 

 

Jag läser dig in i mina drömmar (I read you into my dreams)

Vägen är lång och verkar vara utan ände.
Jag minns dig min vän från innan dagarna vände.
Men även om du nu är borta och mitt hjärta känns tömt,
finns du ännu i allt vad jag en gång drömt.

Jag har alla dina dikter här vid min säng, samt
alla utgivningar samlade i en diger samlingsvolym.
Och när min själ känns splittrad och förlorad,
läser jag dina ord tillbaka in i mina drömmar.

Jag möter dig i våra drömmar när som alla somrar
har upphört, vi träffas och lever och diktar återigen.
Jag ser dig i mina drömmar där som floden böjer av
och byter kurs, för döden inte slutet men början.
Och du läser mig i dina drömmar.

 

 

 

Freely interpretation, inspired by Springsteen’s song ”I’ll see you in my dreams”. The poem dedicated to Tomas Tranströmer (April 1931 – March 2015).

Watch Springsteen: youtube.com/watch?v=dJkaZ8hQM60

Fri tolkning inspirerad av Springsteen’s sång ”I’ll see you in my dreams”. Dikten tillägnad Tomas Tranströmer.

Windy sunny spring

It’s windy, it’s sunny out there,
all while I slowly recover indoors.
Weak, I thought I had a burn-out
and hit the floor alone in the night.
I could have died, but I didn’t know.
And now I just sit here and look out.
The April storms have passed and it’s
sunny yet windy out there. The nights
still cold. The Winter Emperor fights his
last battle as feeble as I am. He’ll retreat
but I will for sure regain my strength. Now
the Spring Knight melts frosty winter hearts,
even mine. And I almost (almost!) believe that
another summer with joy might be also for me.

Cut up, slow down (1)

 

 

 

 

 

I am angry and not sad, treated like a piece of cheese,
got the moldy edges cut off to be repackaged but luckily
too old to be placed at a sales counter again: Yes ”lucky”
to be old with a pension not to be turned down by rules
of the Social Insurance Agency and its capos. I’ve been
given infusions for long to then be mutilated and hardly
informed as if I have medical knowledge. But sure, I was
treated according to standard procedures one for all, all
for one – as if we are all the same in same sicknesses, as
if our bodies react the same for same treatments. Not
people anymore but sicknesses to treat and terminate.
To ”cut up” ”slow down”! To say no it will just be worse
for you. This society with its economical ”flows” and its
engineering art treats humans like herd animals playing
God: I flush it! Sorry, I cannot hear you anymore: I’m off!

 

 

 

(This poem is from end of March, one of several drafts dormant due to I collapsed in an infection the first days in April. Now in Covid-19 times you are told to stay home having a fever but I should have called the Emergency Room, I know that now. But I didn’t understand my condition as I thought I was just tired after all treatments. But luckily I got back to healthcare in time and before it was to late and I’m now on a strong antibiotic cure, recovering. Start to believe I may be on my feet to summer. 🙂

Old and battered

 

I’m so old and battered in my soul and body by people
and events and sicknesses, never a day without pains,
some days more than unbearable, I see only two ways
to go to become free and find joy, to shorten my life by
my own hand (as soon as my old cat has passed away),
or run backwards in time and become young again and
leave ”old age” and all its disabilities behind me.
But is the latter even possible?

Well frankly, I’m not at a cross-road now but a dead-end,
I’ve to cut off that thinking and slow down, call someone.

But if you feel that way, can you express your feelings in
words, without people close around starts to dismiss your
feelings or even start to argue with you? And say silly stuff
like, “of course you can be happy if you want to” or “truly
you’re not old and won’t die for many years yet” and “age
is just a number”? All this that sometimes chases your soul,
it’s not proper to express to people and you’ve to “cut off”
and slow down, now once again to not disturb others with
eternal existential issues. It’s to spread bad air, they tell.

We prefer to chat about “healthy food” and “exercise” and
deny our fearful souls which are not only difficult to handle
but dirt only for educated people with professional secrecy.

Well, I can’t obey unwritten rules and if so silence will spread
around me, of course it’ll bothers me, but it can’t be helped.
When I was young and alone I listened to “Sounds of silence”
but now when I’m old and still alone, what do I then listen to?
I actually don’t know! I just write about what’s on my wall for
the day, good or bad, sad or glad. If it is well written it’ll mean
something for someone and that’s my consolation.

 

 

 

 

After a single mastectomy

 

 

 

 

 

Maybe I could join up as an Amazon, learn to shoot
with a bow and arrow in a female warrior collective.

Maybe I could become a salamander to see my lost
body part grow out again. Maybe I could just keep on
hiding my flaw with a back supportive prosthetic bra,
as I got to learn to do.

The hair grows back, but slowly. I now have a hairstyle
that looks like a Crew Cut which I actually dare show up
outdoors in the warming spring sun.

I’m thinking about making holes in the earlobes for small
feminine heart-shaped earrings in white gold and to get
a pink blouse with ruffles covering the chest.

I could also get bold and do an eye brow piercing, I said
to my son as a suggestion. With that hairstyle and such
a piercing all lesbian women in town would greet you
a ”hi” as you walk down a street, he said. Well, it would
be okay with me, I said, I’m just happy if anyone at all
cares about to say ”hi” to me.

 

 

Kanske kunde jag ta värvning som amason, lära mig
skjuta med pil och båge i ett krigiskt kvinnligt kollektiv.

Kanske kunde jag bli en salamander för att få se min
förlorade kroppsdel växa ut igen. Kanske kunde jag
bara fortsätta att dölja min skavank med en rygg-
stödjande protes-BH, så som jag lärt mig att göra.

Håret växer ut igen, men långsamt. Jag har nu en
snagg som nästan liknar en frisyr och som jag faktiskt
vågar visa upp utomhus i den värmande vårsolen.

Jag kunde också bli djärv och göra en piercing i ögon-
brynet, sa jag som förslag till sonen. Med den frillan
och en sån piercing, så kommer alla lesbiska kvinnor
i stan att säga ”hej” till dej när du går gatan fram, sa
sonen. Men det är okay med mig, sa jag, jag är bara
glad om någon alls bryr sig om att säga ”hej” till mej.

 

 

 

 

Add. A single mastectomy cause certain problems. But I would not, now after all time of chemotherapy and surgeries, want to have another surgery to get a double mastectomy
(if I’d be offered it) even if a single mastectomy with one breast left gives problems with oblique back and potential back pains and problems in appearance and how to dress.
To dress like ”go flat” and not using a prosthetic bra with one (big) breast left is really not
an option.

Radical Mastectomy

 

 

A mastectomy, it’s simply something brutally done (to you)

Promising crocuses

I go out on a Monday in March and I see something green
pop out of the soil in the flowerbed outside the front door.
I go out on a Tuesday and I can then see, ”yes, that green
is actually petals that grow”. When I go out the following
Wednesday I see yellow and purple crocuses smile in full
bloom in the sun – that actually warms. And in this ”now”
I sense a promise that a new summer can come into being.

 

 

 

 

Jag går ut en måndag i mars och jag ser något grönt
sticka upp ur jorden i blomrabatten utanför ytterdörren.
Jag går ut en tisdag och jag ser ”ja, det gröna är faktiskt
blomblad som växer”. När jag går ut följande onsdagen
ser jag gula och lila krokusar fullt blommande och leende
i solen, som faktiskt värmer. Och i detta ”nu” förnimmer
jag ett löfte om att en ny sommar kan komma att bli till.

 

Entrance 34 Oncology Clinic (I’ve seen love)

 

 

 

 

 

 

 

 

I’ve seen love

I’ve seen love in real life in the lobby of the Oncology Clinic
at the University Hospital nearby where I live, a man in his
early 80s sitting by the windows solving a crossword puzzle
while he waited, for his wife I assumed.

And then she came, old as him but thin and fragile and a little
stooped. Nothing in her appearance revealed if she once had
been a beauty or just an ordinary girl with luck, that was my
thought as able to observe the expression in her husband’s
eyes when they looked at each other in obvious proximity.
Two faces close together; all those years with each other
in love, I could feel all that while the two exchanged
a few words to then leave the place.

Though happy for them, a sudden envy of what I never got.

 

 

 

Entrance 34 Oncology Clinic

I’ve been sitting at entrance 34 to the Oncology Clinic
in my hometown quite often in recent months waiting
for a taxi home after breast cancer treatments. Since
the taxis sometimes are late I’ve had plenty of time to
watch others who also spend some time in this lobby.

And the patients who come and go are usually elderly
and some are even incredibly old: fragile but still part
of life and participating in it, albeit on the periphery.

(I see these the very old ones quite often on the street
when I limp from home with my cane to buy foodstuff
and passes the high-rise apartment houses nearby my
nearest shopping center. I watch them stumble in front
of me, slowly but purposefully and sometimes leaning
on a walker. What drives them, I wonder then and too
often (as that is more about me). To live at any cost?)

Some come and go alone, while others come with support
of adult children or other relatives or friends; old ones with
spouses or home care staff. People logs in or returns from
treatments. Some people buy something from the cafeteria
to then sit and talk and eat in company while others sit lone
calmly waiting. Neutral faces, nothing tells any about what
moves behind their foreheads. The atmosphere is not noisy
but filled with conversations and kindness over coffee and
sandwiches and nothing really reveals the reasons to come
to this place and nothing tells about diseases and difficulties,
which have brought us all here. Except for one and another
medical staff passing by and that the most of us in this lobby
are older and obviously weak in our appearance and mobility.

For a time, this clinic became like a domicile, a safe room
or an umbilical cord. But it is time to cut these ties and to
forget. And I’ve also began to forget at nights in my sleep
what happened to me and I am back where I was and to
who I was, like before. But then I wake up every morning
with my new mutilated and scarred body and I remember.
I’m still alive but I am as puzzled as ever. Though happier.

 

 

 

Jag har sett kärleken i levande livet

Jag har sett kärleken i levande livet i foajén
till Onkologkliniken på Universitetssjukhuset
i närheten där jag bor, en äldre man sittande
vid fönstren mot gatan lösande ett korsord
medan han väntade. På sin fru – antog jag.

Och sedan kom hon då, 80+ som han men mager
och bräcklig och lite kutryggig. Ingenting i hennes
utseende avslöjade om hon en gång hade varit en
skönhet eller bara en vanlig tjej med tur, så tänkte
jag som kunde se uttrycket i hans ögon när de två
såg på varandra i påtaglig närhet. Två ansikten tätt
intill; alla åren med varann i kärlek. Allt det såg jag
medan de bytte några ord för att sedan gå därifrån.

Och en unnande avund kom till mig att aldrig ha fått.

Ingång 34, Onkologen

Jag har suttit vid Ingång 34 Onkologiska Kliniken i min
hemstad ganska många gånger de senaste månaderna
och väntat på en taxi hem efter att ha fått behandlingar
för bröstcancer. När taxin varit försenad har jag fått tid
att betrakta alla de andra som också vistas här en stund.

Och patienterna som kommer och går är vanligen åldrade
och somliga är till och med förbluffande gamla. Bräckliga
men fortfarande med i livet, deltagande om än i periferin.

(Jag ser dem ganska ofta på gatan framför mig när jag
linkar hemifrån med min käpp för att handla livs-medel
och passerar hyreshusen strax invid Köpcentrum, dessa
mycket gamla människor som sakta men målmedvetet
går framför mig, ibland stödjande sig på en rollator. Vad
driver dem, undrar jag då och alltför ofta. (En fråga som
förstås är om mig själv.) Leva, till vilket pris som helst?)

Vissa kommer och går ensamma, medan andra har med sig
support som vuxna barn eller andra släktingar eller vänner;
gamla med makar eller hemsjukvårdspersonal. Människor
loggar in eller återvänder från behandling, köper något från
cafeterian, pratar och äter med sina sällskap. Andra sitter
ensamma, lugnt väntande. Nollställda ansikten, man anar
inte vad som rör sig bakom dessa pannor. Atmosfären är
inte bullrig men fylld av samtal och vänligheter över kaffe
och smörgåsar och inget avslöjar egentligen anledningarna
att komma hit; inget som berättar om sjukdom och svårig-
heter som fört oss alla hit, förutom då enstaka passerande
sjukvårdspersonal och att de flesta av oss i denna foajé är
äldre och tveklöst klena till utseende och mobilitet.

För en tid blev den här kliniken som en hemort, en trygghet
eller en navelsträng. Men det är dags att nu klippa banden
och att glömma. Och jag har börjat att glömma på nätterna
i sömnen vad som drabbade mig och jag är tillbaka där jag
var och som den jag var förr. Men på morgonen vaknar jag
i min nya och stympade och ärrade kropp och då minns jag.
Jag lever ännu men är lika brydd som förr. Dock lyckligare.

 

 

 

 

 

Now it will be Spring

In English below the Swedish verses

 

Mosade och tillplattade ligger våra drömmar
framför våra fötter, de duger inte ens att ha
på vegomackan, än mindre att kompostera.
Smältvatten porlar ned i gatubrunnarna och
vinterns grusande drivor snubblar under våra
fötter. Våren är på ingång och bleksiktiga ska
vi finna oss själva stå lutade mot en husvägg
att låta oss tina av solens varma strålar. (Och
våra kraftlösa kroppar orkar inte med mera.)

Men man nödgas att möta våren igen och att
omfamna den, att glädjas åt den, till och med
förälska sig. Inte ens de dyraste vitaminpillren
kan härda dig när den obevekliga viljan till liv
sår nya drömmar i dig, ger ljus i dina ögon och
lockar fram leenden på dina ovana läppar och
bortom allt ditt sunda förnuft förälskar du dig
i någonting eller i någon. En passion måhända
varande till nästa vinter att då prövas i mörker.

Livet står liksom och stampar i spiltan men likt
förbannat kan oväntat allt förändras hela tiden.
Kluvna vill vi hålla fast i vad som faktiskt smälter
undan och rinner ner i jorden, men önskar ändå
att vi kunde få vara som fria och otyglade hästar
som rusar fram med flygande manar över gröna
fält. Nu blir det vår och vi svenskar ska lakoniskt
citera ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”.

Men i dessa tider har västvärldens medborgare
gjort sig själviska och småsinta och ondskefulla,
skriker som småbarn mot föreskrifter och regler,
de föredrar att andra dör för egen vinnings skull.
Jag vänder mig bort i avsky från samtidens folk
och dess gapiga historielöshet och förljugna om-
skrivningar av tidigare generationers minnen och
jag läser ”April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain… ”. Jag frågar mig hur
folk överlevde förr under förhållanden mer hopp-
lösa än våra? Eller nu, folk på andra kontinenter?
Den frågan ställd ska jag nu möta vårens ankomst.

 

(with some effort translated from Swedish to English)

 

 

Mashed and flattened lies our dreams
in front of our feet, they are not even good
enough to have on a vegan sandwich, less
to compost. Melting water is heard flowing
down into street wells and the gravel drifts
from winter stumble under our feet. Spring
is approaching and anemic we will find our-
selves leaning against a house wall to let us
thaw in the warm rays of the sun. (And our
worn-out bodies cannot take it anymore.)

But you have to face spring again, embrace it
and rejoice in it and even fall in love. Not even
most costly vitamins will strengthen you when
the relentless survival instinct in everyone will
plant new dreams in you, give light into your
eyes and attracts smiles on your chilly lips and
beyond all common sense, you will fall in love
with something or in someone, a passion that
may last until next winter to be tried in dark.

Life is like standing stomping in a stable but
(damn it!), everything can without a warning
change at any time. Divided, we want to stick
to what we have, it all while it melts and runs
down into the soil. At the same we wish we
could be as free as unbridled horses running
with flying manes across green fields. Now it

will be spring and we Swedes will laconically
frosty bearded quote at least the first line of
the classical and by natives well-known poem
by the Swedish poet Karin Boye: ”Ja visst gör
det ont när knoppar brister”. In English it will
be ”Yes, of course it hurts when buds burst”.

But in these times, the citizens of the Western world
have made themselves selfish and petty-minded and
viciously screaming like impatient toddlers against
decrees and rules, wish others to die for own benefit.
I turn away in disgust from these big-mouthed people
of today and the ignorance of the history and phonies
of our previous generations memories and I read:
”April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain…” I ask myself how did people
in the past survive during times more hopeless than ours?
Or how do they do it now, peoples on other continents?
That question asked, I will now meet the coming spring.

 

 

 

About the Swedish poet Karin Boye see for example my post: poemsbyvonnely.wordpress.com/2013/03/25/yes-it-certainly-hurts-when-buds-burst/

The other quote in my poem is from T. S. Eliot The waste land published 1922

British troops blinded by poison gas during the Battle of Estaires, April 1918

Spring heat in February?

The sun melts the snow
But spring in February?
An April Fool’s Joke!

Solen smälter snön
Men vår i februari
är ett aprilskämt

One day life will be beautiful

 

(All the sadly felled forests in the past, you view
them as the harmed life that became yours. And
these memories weigh you down and paralyze
your life force. But you cannot live like that!)

One day life will be beautiful
One day meadows will bloom
and we shall meet without fear
our neighbor’s black dog and we
will smile unlimited saying ”hello!”
and it’ll be true that everything you
want is possible, so can also love be
Therefore, let us now drink our tea in
pure confidence, watering our dreams

 

 

 

 

 

(Alla dessa sorgliga kalhyggen i svunnen tid,
du erfar dem som det sargade liv som blev
ditt. Och minnena tynger dig och förlamar
din livskraft. Men man kan inte leva så!)

En dag ska ängar blomma
En dag ska livet bli vackert
och vi ska utan rädsla möta
grannens svarta hund och le
otvunget, sägandes ett ”hej!”
Och det är sant att allt du vill
är möjligt, även kärlek kan bli
Låt oss nu därför dricka vårt te
i tillit, vattnande våra drömmar

 

 

 

The cat knows

Woman with a cat, Pablo Picasso

The cat lies heavier than its weight across my thighs
with its nose deeply hidden in the bend of my arm.
She purrs of course, I don’t have to tell you that. It’s
afternoon and I wish a longing for a sleepy little nap.
But it is still bright and rather warm outdoors, even
if only in late February and it feels not right to sleep
the day away. Soon it will be spring and I get younger
each passing day the mirror tells me. Maybe I will fall
in love then later. Can it really be? Well, life keeps on
beating inexorably to its last thump. The cat knows.

 

Katten ligger tyngre än sin vikt tvärsöver mina
lår med sin nos djupt dold i mitt armveck. Hon
spinner förstås, det behöver jag inte säga dig.
Det är eftermiddag och jag önskar en längtan
efter en sömnig liten tupplur. Men det är ännu
ljust och ganska varmt ute, fastän bara sent i
februari. Och det känns inte rätt att sova bort
dagen. Snart blir det vår och jag blir yngre för
var dag som går, det berättar spegeln. Kanske
blir jag då kär igen: skulle det verkligen kunna
bli så? Jaja, livet dunkar då obevekligt på till det
sista pulsslaget. Katten vet det.

 

Will it be summer sometime this year?

Will it be summer sometime this year?
Shall the flowers yet bloom unknowingly?
Can what’s soft maintains on thistle fields?
In January when the light return little by little
our hearts are still stuck frozen in ice and snow.
Alike the pupas dreams of their flightiness wings
we dream of the beauty time when the good grows
and’s reaped. Then we shall unite and not be divided.

 

 

 

 

 

Blir det sommar någon gång i år?
Ska blommorna blomma ovetande?
Kan det väna hävda sig på tistelåkrar?
I januari när ljuset återvänder pö om pö
ligger hjärtat än fastnat fruset i is och snö.
Likt puppan drömmer om vingars flyktighet
drömmer vi om den ljuva tid då det goda gror
och skördas. Då vi ska förenas och inte splittras.

Bingo on Valentine’s Day?

 

Love and lovers are not in my mind nowadays,
not even today on Valentine’s Day, in spite my
black lace bra: I turn 72, a breast cut away, one
bra cup silicone filling. At present I lean on my
cane and not on a man (except then my son!)
and puts on a coat on my easily cold old body,
although I’m not yet that old to lose myself in
romanticized memories of a youth once. And
I’ve still an eye for the beauty of young male
bodies. But ”Look but not touch” that is all an
old woman gets, which worsen of men my age
are as attractive as a herd of bony hairy goats,
those in turn only look for young women. That
may be the reason why we old loners ends up
at a Bingo Hall on a Valentine’s Day? Well, not
me! I stay at home to write my poems, which
sadly gets stale and pale, all the passions gone.

 

 

 

 

Cancer and Corona (Swedish view)

 

 

 

 

 

 

 

 

You lose your hair
getting your cancer treated
you age ten years
your bowels do not work
your skin fails
and your nails may fall off
you wake up with nausea
and it goes on for months

all kinds of bad side effects

But treatment done
you think of recovering –
move on with life. But then
you are told about a planned
after-treatment:
five more years of the same!

Yet your hair is growing back
slowly but pretty persistent,
(as well do your depression)

Though old, I’m told old age isn’t
a reason not to be cured.
Tells you, this + corona restrictions
life is pure and simple hell!

Now I’ve read about that rumors are
spread abroad about
the Swedish pandemic management
said not to work at all. True is,

we haven’t a Lockdown of society
but the firm restrictions we do have
locks people down likewise hard.

Healthy or sick, young or old,
the isolation locks us all down mentally
and living with this and

a cancer treatment like mine
at the very same time, is really what
can be called having “difficult times”!

Believe me, dear foreign friend
and reader, Swedish health authorities
will not murder anyone, if so
old or poor! No,

they insist in claiming that your life
has a value whatever your
mood, age or status and they tell you
that you have to fight a few more years.
Live on!

But selfish people like Van Morrison want
countless simple people like me to die painfully
slow; in severe anxiety suffocate in Corona-19
just for him to be able to earn more money.

It sucks!

 

Pandemic winter

Pandemisk vinter
Ett tigande hyreshus
Och långt mellan oss

Pandemic winter
Silent apartment building
And far between us

Pulsar genom snön,
håller avståndet i kön
försjunken i drömmar

I trudge through the snow
I keep my distance in the queue
absorbed in dreams

”Galet mycket snö!
Men vackert” sa den blinde
I uppförsbacken

”Madly much snow but
beautiful”, said the blind man
(Facing the hill up)

Färdtjänstchauffören
sa ”man måste ha humor”
(till mig, cancersjuk)

“One got to have humor”, the talkative taxi driver
kept on telling his passenger while he drove her to
the Oncology Clinic. “Good mood cures everything”
he said. Arriving, he didn’t drive up to the entrance,
“a little exercise will do you good”, he said happily
as she took her cane and walked across the street.

 

January snow, heavy boots (Old age 3)

 

Chilly but giving a lot of light, the snow creaking under the soles of my heavy boots.

Don’t we all welcome the returning light in January, multiplied in the reflecting snow drifts? Yes, we do, old as well as young.

Yet it is a bit too much to take on at first. Yes, a bit demanding really and for weary old people like me – it’s a long run to return from the long time in the dark valleys of November gloom; to put yourself together and let the light come into your mind and soul again.

Oh, I’m pretty okay (I guess), except for a remaining and strange indolence making me end up in the comfy chair in front of the TV every evening and before coming to evening, my days demands much time resting in bed with a nap or two, “What have you done today?” Nothing.

”Take your time”, I’m told. Yes, easy said. ”Think about future times”, I’m told. ”Well really, what future does an old goat have to look forward to? Another walk on the road lined with further weaknesses and sicknesses on only destination, leading to the graveyard?”

”Don’t talk like that!” ”Why not, is it not true, say?” ”No it is not, it’s bizarre to think like that and you shouldn’t, you have many years left!” And what will those years give me? Love and fame and money and strong muscular young legs to run up those future heights with? Ha!

Oh no, getting gravely old you are told to age with dignity. Which frankly means to shut up and put up a nice face, never mention your creaking hurting hips, your weakened skeleton and dysfunctional intestines, your loss of appetite and possible malnutrition, never mention how it is to never be touched with love and desire but talked to in a loud voice, as if you’ve become dully deaf or imbecile with the years. Oh, shit on you!

Concluding comment I

It is not encouraging but oppression to respond to the difficulties elderly and sick people have and expresses by rejecting them with hearty, full-mouthed phrases and big and faked optimistic smiles. It’s oppression to silence grumpy oldies in the doldrums, to make them obey and participate in everyone’s dull routines and falsely accept what’s offered.

Concluding comment II

The cancer I was diagnosed  with half a year ago and since then until recently been treated for gave me a rapid ride from elderly – “almost still middle-aged” in my mind – to the gate of geriatric age and another cycle in life, the declining years. In a few months I became about ten years older in look and strength and no one can say anymore ”you look young for your age”. Nor can I pretend it.

About this the last stage in life you are referred to by society and common psychology “to adapt to the constraints of age”. I’ve tried that and so far it’s not working.

So know this, when you see a quiet and modest and fragile oldie, don’t think she has come to terms with her conditions. Oh no she has not!

And you better watch up, she and her squads will no longer wear harmless ”red hats”*  diminishing bad facts with giggles and old ladies lunch meetings to cheer up each other, but may – when the pot boils over – with sticks and crutches storm your certain precious capitols. Telling everyone younger that handles old people and treat them as underage toddlers ”shit on you”!

Nasty? Yes, I agree! It’s a nasty scenario written down. But even though I’m old, I’m not ”nice”.

Concluding comment III

Know, when ”old lives matters” too, you can no longer tell us oldies what to say and think and accept with a humble and nice smile what is fucking hard not to say impossible to live with. It’s time to liberate old Sisyphus from his fruitless fight with the heavy stone and get him an elevator to the heights, beyond repression of the stale gods.

This is as more urgent in times when the rigid younger and inventing generations in power comes up with robots to take care of oldies needs of talks and feeding and touching. Disgusting!

Concluding comment IV

I suggest, give at least the elderly living at service centers hand and foot massage once a week and full body massage and hair care once a month – and certainly not by robots.

Massage for elderly will not only oxygenate and promote blood circulation, reviving their old bodies to rejuvenate, but also the touching by living hands “the human touch” will give them a sense of joy again in life. A simple way to prevent senility.

Concluding comment V

It should not be as it nowadays, taxes and fees from the old-age pensions making private owners of retirement homes to millionaires. It is a corruption of the Swedish welfare system, promoted by the conservative parties. Inequality promoted at the expense of the elderly. What do you say about that?

 

 

*”red hats” refer ”Red Hat Society” an American grounded movement for women over 50 to age playfully,  focusing on the positive aspects of life… I leave such ambitions to them. However, someone must dare to talk about  difficulties with aging and to age related diseases and with ageism (= discrimination of the elderly) – and that is my chosen black velvet ”hat”. 😉

Snöoväder (Heavy snowfall)

Idag drar ett snöoväder fram där
jag bor och polisen säger i radio
att folk i området ska om möjligt
hålla sig inomhus stanna hemma

 

 

 

 

 

Today it’s a snowstorm over us here
where I live and police tells on radio
people in the area should, if possible
stay indoors and better stay at home

Be snowed in life, be snowed in myself
then knocked out by my dysfunctional
intestines today is not the day to go out-
doors, Christmas-like snowflakes falling
abundantly on the street visible from my
windows and I’m thinking ”Tomorrow is
another day” as I must buy potatoes and
cat food. It is sad to not own any dreams

Lost libido, lost lovers

One, I met one time but I never got to know him.
One I got to know but I never met him, not even
one time. (Oh, in my youth age, there were some
in real: and I regret there were not many more!)
(But to be honest, I was too bashful, in end not
chosen for more than fancy dreams: left behind –
to my hidden constant sorrow and deep shame.)

Just like once for Petrarch, a sudden glance and
an instant infatuation was my game. But now I’ve
lost my libido and my dreams about a tender love
not so much because of my age as of my diseases
with awful treatments, causing rapidly aging and
killing desires. Past the carnality and all dreams
of a future, I walk alone and unsteady with a stick
in my hand. ”Do I miss all that, youth, health and
romances?” Hard to say! Yes and no: I’m not sure!

But I still I think of him, the one I just met once.
Although I never got to know him, I oddly miss
him. In my most secret thoughts I wonder if he
ever noticed me and if he at times also thinks
of me, wondering. I fancy to think that he does.

A Monday morning among others

 

 

 

 

 

 

En måndagsmorgon bland alla andra

Katten har skitit i badrummet dörren står vidöppen
mot vardagsrummet och det stinker men min näsa
är bortvänd och doppad i en litteraturrecension i en
dagstidning online men svenskheten tråkar mig och
jag önskar mig ett liv i ett annat språk men katten på-
minner om sitt stinkande dilemma och hoppar upp i
mitt knä dock utan att komma någon vart med det då
ringer sjuksköterskan på onkologen och ändrar bokad
tid och jag säger att vad bra jag hade ändå tänkt ringa
och avboka alla tider och jag försöker också säga var-
för men hon är inte intresserad och avbryter mig gång
på gång och ringer av. Jag känner att jag har fått puls
och är upprörd tänker den där mänskan är en inhuman
jävla nazistkäring men det hjälper mig inte. Jag har just
druckit mitt morgonkaffet men hela dagen är redan nu
förstörd. Jag som hade tänkt besöka bibblan på efter-
middagen nu äntligen öppet igen men med begränsade
tider pga. pandemin som om där vore trängsel vanligen.
Kanske borde jag skriva en roman istället för att läsa en.
Kanske borde jag ge upp. Och så ösregnar det dessutom.

 

 

 

 

 

The cat has pooped in the bathroom the door is wide open
towards the living room and it stinks but my nose is turned
away and down low in a culture review in a Swedish paper
online these locally based texts bore me and I want a life in
another language but the cat reminds me about its stinking
sticky dilemma climb up in my knee though without getting
anywhere with that then calls the nurse at the oncologist to
change booked appointments I say good you call I intended
to cancel all coming meetings and I also try to tell her why
but she is not interested and interrupts me again and again
to call off I feel I have got a heart rate and am upset thinking
that woman is an inhuman goddamn Nazi bitch but it doesn’t
help me at all. I had just finished my morning coffee but now
the whole day is ruined. I had planned to visit the library this
afternoon as it has reopened again though with limited hours
due these pandemic time as if it normally use to be crowded
with visitors. Maybe I should write a novel instead of reading
one. Maybe I should give up. Further “it’s raining it’s pouring”

 

 

 

Wounded, we will walk scarred from this time

 

 

 

And snow finally came over here with the new year.
Cars in dangerous driving in storms and snowdrifts.
The weather bureau stated repeated warnings. And
southward at my locality, slippery icy walkways and
most like me stay indoors to stare out the windows.

Another increased spread of the pandemic raise more
dramatic restrictions limiting life. And I go less often
to get medical care; hospital staff in protective clothes
and masks keeping the distance if possible and hardly
talk or touch me. And I’m only on aftercare; like I am
of no interest to anyone anymore. Still, I starve for it.

At home I’m alone in a quiet house with no sounds from
my neighbors. It’s silent as in a grave. Weak and haggard,
I eat a lot to nurture my body and compensate for its loss
of strength. And life is like a wasted land ”A little life with
dried tubers”. In end it has become more than I can take.

But then the other day warmer the wet came as rain and
kept on melting snow and ice away. Freed sidewalks and
the local library has reopened, although in limited hours.

It’s true I have lost weight and a part of my body has been
cut off. But the wound heals yet my aged life is shortened.
It’s clear it soon will be all over and although it feels urgent
to catch the time left, life move so very slowly.

We are told to be patient wherever we live and whatever life
we have to deal with. Yet everyone so brutally isolated from
others feel the tensed fear soon to burst and break. I am just
one of others, I’m like you and all those we desire to be with.

We are referred to skype, but video chats cannot replace the
touch of your hand and to feel your breathing; your presence
in my room. Wounded, we will all walk scarred from this time.

 

”Enough is enough”

 

Mostly I met people at treatment days, I was cared for. After the surgery there were a change. Last the nurse showed me to an empty narrow room with 3 black chairs, like in a minor hairdresser salon. I got a needle in my arm and an infusion going for half an hour and I was left on my own. I sat alone in this deserted room in a chair that was uncomfortable and not build for my body, staring at a white wall with 3 clothes hocks in metal, a basin and boxes for gloves and a toilet door. At my left side a window with no view but a grey sky. I felt lonely. But soon I was done and the distanced nurse set me free from the needle. I told about all side effects but all the cold nurse said it will go away with time, but maybe a year. As if there were no Google to find what you are not told. Lies or lack of information, I’m given. And I left, walking down an empty corridor with no sign of any people. And I felt alone and abandoned. I came home to my empty flat, made dinner and had nothing to do but look at my silent lonely walls – desolation is my destiny and destroyed hurting bowels, numbness tingling feet and fatigue my deal and struggles! And I’m lonely. I’m lonely. I look in the mirror at my eyes with all the eyelashes and eyebrows lost. And I’m thinking I have done it all now and all what can be expected of me, half a year of tough treatments, the recent surgery giving a big scar over half the chest and leaving a single saggy boob left. And I’m thinking it ends here and now. I got enough of this. I will say ”no”. No to more treatments. I don’t fear if the cancer will come back, I don’t care what the professionals will say or think. But this is horrifying. I want people around me and I want a functioning body. I want joy and a life that’s worth living. This never ending treatment is not a life worth living, but only a suffering. And I say ”Enough is enough”.