How does a horse want it?

This post is alternately in Swedish and English, but I hope the reading will work for you!

Jag tänker fortfarande ibland på hästen Otto – vad hände med honom? Har han äntligen kommit till ro och fått ett hem och ett värdigt liv? Eller säljs han fortfarande och returneras – fram och tillbaka i det oändliga? Kanske blev han slaktad pga av sin oförmåga att tjänstgöra som ridskolehäst orsakad av en  kronisk smärtande artros i halsryggen? Ja. det är ju så vi behandlar ett tamdjur vi en gång kallade ”min bästa vän”!

(Jag läste om hästen Otto i Sydsvenskan och skrev sedan blogginlägget ”I may have cancer but at least I’m not a horse called Otto” postad 14 juli, 2020). Länk/link: http://www.sydsvenskan.se/2020-07-12/hasten-otto-for-farlig-for-ridskolor-saldes-tre-ganger-om-av

The horse called Otto (cropped pic)

 

I still sometimes think of the horse Otto – and wonder what happened to him? Has he finally got peace and a home and a dignified life? Or is he still sold and returned back and forth, never ending? Maybe he was slaughtered due to his inability to serve as a riding school horse due to his chronic painful osteoarthritis of the neck spine? Yes, this is how we treat a domestic animal we once called ”my best friend”!

”(I read about the horse Otto in the Swedish daily newspaper ”Sydsvenskan” and then I wrote the blog post ”I may have cancer but at least I’m not a horse called Otto” posted July 14, 2020.)

 

Tveklöst identifierade jag med hästen Otto, detta då jag vid samma tid i juli när jag läste i Sydsvenskan om honom fick diagnosen bröstcancer. Omedelbart därefter fick jag en läkartid och informerades om den följande vårdproceduren – och jag blev dessutom upplyst om att jag hade ingen inflytande över behandlingen. Den verbala och skriftliga informationen löd: ”Din läkare bestämmer behandlingen och din läkare vet vad som är bäst för dig.” 😦

Undoubtedly, I identified myself with the horse Otto, this as at the same time in July  I read in the newspaper about him, I got to know I have breast cancer. Immediately afterwards, I got a doctor’s appointment and was informed about the following care procedure – and I was also informed that I had no influence over the treatment. Verbal and written information: ”Your doctor will determine the treatment and your doctor knows what is best for you”. 😦

För den som undrar hur illa det är, kan jag berätta att mina testvärden sägs vara mycket bra. Cancern är inte en ”spridd” cancer i kroppen och behandlingen fungerar: cancercellerna minskar i omfång och jag ska senare opereras, kanske efter nyår. Bieffekterna av behandlingen är inte trevliga och tar för mycket tid och ork av min vardag. Och att förlora håret och bli flintis kom att bli för jävla hårt för mig: jag bara avskyr att se mig själv i spegeln. Men jag förväntar mig att bli frisk igen. Och att få håret tillbaka! Jag känner alls ingen oro över detta: ”cancer” idag är inte en synonym för ”död”! 🙂

For those who wonder how bad my health situation really is, I can tell you that my test values are said to be very good. The cancer is not an incurable ”spread” cancer in the body and the treatment works well: the tumor cells decreases in size and I will get a surgery later, maybe after New Year. The side effects of the treatment are still not pleasant and take too much time and energy from me in my everyday life. And losing my hair and getting bald was too damn hard for me: I just hate to see myself in the mirror! But, I expect to get well again. And I look forward to see my hair grow back! I have no worries about this: ”cancer” today is not a synonym for ”death”! 🙂

Men ”om mig” är inte mitt ämne denna gång (annat än indirekt). Igår kväll läste jag i en annan webbtidning ännu en gång om en hästs öde. Rubriken var: Eli vill att hästar respekteras: ”Få frågar sig vad hästen vill”

Hästen heter Melami och blev år 2009 räddad från slakt av Elis mamma – och sedan räddad av Eli från betsel, sadel och allt tvång en häst kan utsättas för.
Vänskapen med Melami fick Eli att tänka på hur vi faktiskt behandlar djur.
Citat: ”… av en slump hittade Eli dokumentären ”The Path of The Horse” på Youtube. Filmen handlar om en medelålders kvinna i USA som jobbar som hästtränare, tävlingsdomare och ridinstruktör. En dag börjar hon reflektera över sitt liv, säljer sin hästgård, köper en videokamera och ger sig ut på en lång resa för att möta författare till flera böcker som gjort intryck på henne. Gemensamt för böckerna är att de handlar om ett annat sätt att se på hästar.”

But ”about me” is not my topic this time (other than indirectly). Last night I read in another online magazine once again about the fate of a horse. The headline was: Eli wants horses to be respected: ”Few ask themselves what the horse wants”

The horse’s name is Melami and in 2009 she was rescued from slaughter by Eli’s mother – and then rescued by Eli from bridle, saddle and all the coercion a horse can be subjected to. The friendship with Melami made Eli to think about how we actually treat animals.  

And ”by chance, Eli found the documentary ”The Path of The Horse” on Youtube. The film is about a middle-aged woman in the USA who works as a horse trainer, competition judge and riding instructor. One day she begins to reflect on her life, sells her horse farm, buys a video camera and embarks on a long journey to meet the authors of several books that have impressed her. Common to the books is that they are about a different way of looking at horses. (Quoted from the magazine and translated to English by me.)

Personligen är jag livrädd för stora djur som hästar, så därför är rätt egendomligt att mina tankar på senare tid har kommit att engagera sig så mycket i hur denna art behandlas. Särskilt travsporten berör mig illa, inslag från den visas på sportteve varje dag tycks det mig, och jag stänger av eller byter kanal. Jag förstår helt enkelt inte hur alla dessa människor som arbetar med hästar kan hävda att de ”förstår hästar”. De förstår ju inte att de misshandlar och förslavar en art – som de sedan idoliserar som en symbol ”frihet”! De verkar vara totalt förblindade för den grymma ironin i detta. Det är en absurd värld!

Vi måste ständigt vara observanta på och förändra vårt tänkande om hur vi tänker om oss själva och hur vi tänker och behandlar andra levande varelser och vår värld. Det är viktigare än alla ”influensers” tips hur du dekorerar ditt hem, eller äter ”hälsosamt”, eller om du är lycklig eller inte.

Personally, I am very afraid of large animals such as horses, so it is a bit strange that my thoughts recently have become so involved in how this species is treated. The trotting sport in particular affects me badly, reports from it are shown on Swedish sports TV – every day as it seems to me, and every time I turn off or change the channel. I simply can’t understand how all these people who work with horses can claim they ”understand horses”! When they do not understand that they are abusing and enslaving a species – which they then idolize as a symbol of ”freedom”! They seem to be totally blinded by the cruel irony of this. It is an absurd world!

We must constantly be observant of and change our thinking about how we think about ourselves and how we think and treat other living creatures and our world. It is more important than all blog ”influencers” advices how to decorate your home, or how to eat ”healthier” – or become happy.

 

Below for Swedish readers, it’s about a commercial on Swedish TV, which I cannot translate comprehensibly.

 

 

För svenska läsare:

Jag studsade i fåtöljen i helgen framför teven när jag såg ICA:s reklam för Rosa Bandet nu i oktober. Den är både löjlig och falsk och sentimental och beklämmande, citat ”du har lärt mig att njuta av de små stunderna”. Och att livet inte är för evigt.” Tack för den du!

(Vadå förresten? ”Små stunder”, när de är ju alla – barn, unga och äldre – totalt uppslukade av att glo på sina mobilskärmar.)

Och sedan tar denne löjlige Ica-man en blomkvast och går och sätter sig på huk framför en GRAVSTEN! Och cementar – trots alla förslag på rosa små tiggarbidrag – kopplingen cancer och död!

Kräkmedel! Ja herregud: jag jävlarimej lyfte ur fåtöljen vid gravstensscenen – rena rama TM levitation!

Och jag är säkert inte den enda framför teveapparaten som helt oromantiskt genomgår en cancerbehandling och som blir illa berörd när de ser den här reklamsnutten: jag blev faktiskt överraskande upprörd och kände mig sedan lite nedstämd och splittrad: dunsade ned i den bistra verkligheten fast hela poängen med tv-tittandet hade varit att relaxa från den en stund.

Och det var väl ändå inte meningen, bästa reklammakare, att utanförskapa oss sjuka under stor sten och deltagande, om så framför dumburken! Samma snuttifiering, i samma gamla sköna ”brave” värld