Captured by the cancer treatment procedure

In Swedish below

 

 

 

 

 

 

 

 

For half a week this post has only had the headline and nothing more has been written – and that tells it all about my current experience of being the object of a traditional cancer treatment. I’m caught up by the procedure, the one offered – and so far the health care willingly admit it’s ”a tough treatment”.

The phrase ”being the object of a cancer treatment” describes well the transformation from being an acting subject, a human being – to be a physical object handled by healthcare professionals, an object without other characteristics than it has a potentially dangerous tumor now in focus – to be eradicated, to whatever cost!

Three months have passed since I was diagnosed and started the treatment. The first few weeks were okay. With the support and advice of the staff, I was able to parry the side effects of the treatment.  I even felt healthier than before, despite the side effects. But I became a regular customer at the pharmacy.

However, they are  not free, those more or less effective tablets and lotions! I cannot afford it more coming! I need new jeans, getting a (subsidized) wig and pay the dentist  too – but these simple things are not covered by my mini pension! And I feel broken too, thinking of these my limited life conditions.

Yes, three months have now passed. And latest Friday my health condition changed radically to the worse. I became sudden very sick with incredible nausea, killing headache and I was totally dizzy – I had intended to go shopping but it was just to take off my jacket again, stay home and try to survive the day.

These are such a days when you should definitely not live alone or lack a social network. It was totally terrifying!

I’m a little better now than I was that other day, but I just have to realize facts: in the recent months, I’ve been totally occupied with living with the effects of this disease treatment. The treatment has taken over my life! There is no room for any other ”interests”. I ask myself: is this a life?

”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.” Winston Churchill once told in wartime.

If it only it were that good – that this now would be the end of the beginning! I’m starting to doubt it! No, it’s probably now it really begins – to live with ”the tough treatment”! I meet other patients during my treatment session’s days – some are treated with another, recurrent chemotherapy treatments, years after the first phase that I am in now! ”But what the hell!” I then think in fear. And the question is again: is this a life?

Does it never end?

For me, the second treatment session starts next week – and it seems to be even tougher. But I’ve had enough of it all already! In addition to every other side effects, the mucous membranes in the nose bleed every day and have been doing so for over a month. It never heals! I wake up every morning to first experience the condition for the day of my tormented nose. The nurses at the Oncologist do not care, ”use a nose oil”, is all they say.

Fuck the nose, what do you need it for anyway!

The first weeks I was so impressed with the friendly and caring staff in the oncology department. But now and overall, I feel like no one cares anymore. We patients lie for one to three hours in a room with two or three beds and get our drip treatments – and we seem to be treated according to an assembly line system (and it is in a phrase told to you ”it is your doctor who decides the treatment for you and she knows what is best for you!”)

We are like hens handled on a conveyor belt in what can be likened a chicken slaughterhouse.

But we are clearly not dead. This then just to be noted!

 

I en halv vecka har detta inlägg bara haft rubriken och inget mer har blivit skrivet – och den och detta säger ju allt om min nuvarande upplevelse av att vara föremål för en sedvanlig cancerbehandling!

Satsen ”att vara föremål för en cancerbehandling” beskriver förvandlingen från att vara ett handlande subjekt, en människa – till att vara ett fysiskt objekt hanterad av sjukvårdsproffs, ett föremål utan andra kännetecken än att den har en potentiellt farlig tumör, nu i fokus – att utrotas, kosta vad det kosta vill!

Jag är fångad av proceduren, den som erbjuds, och så långt medger sjukvården villigt att det ”är en jobbig behandling”. Tre månader har gått sedan jag fick diagnosen och påbörjade behandlingen. De första veckorna var okay. Jag kunde med stöd och råd av personalen parera bieffekterna av behandlingen. Jag blev en ständig kund på apoteket. Jag kände mig t o m friskare än förut, trots bieffekterna.

De är dock inte gratis, de där mer eller mindre effektiva tabletterna och hudkrämerna! Jag har inte råd att fortsätta köpa dylika produkter i sådan omfattning. Jag behöver nya jeans, skaffa en (subventionerad) peruk och betala tandläkaren – men det täcks inte av min minipension. Och jag känner mig helt knäckt bara jag tänker på detta också.

Nu har alltså tre månader gått. Och mitt hälsotillstånd tvärvände nu i fredags till det sämre. Jag blev tvärsjuk med kraftigt illamående, huvudvärk och jag var helt groggy – jag hade tänkt gå och handla men det var bara att ta av sig jackan, stanna hemma och försöka överleva dagen.

Det är såna här dagar man absolut inte ska bo ensam eller sakna ett fungerande nätverk. En fullkomligt skrämmande upplevelse!

Jag är lite bättre nu än häromdagen, men det är bara att inse fakta: de senaste månaderna har jag varit totalt ockuperad av att leva med effekterna av den här behandlingen. Den har tagit över mitt liv! Det finns inget utrymme för några andra ”intressen”. Jag frågar mig: är detta ett liv?

”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.” deklarerade Winston Churchill en gång i krigstid.

Om det bara vore så väl – att det vore slutet på början! Jag börjar tvivla på det! Nej, det är väl nu det börjar på allvar, att leva med ”den tuffa behandlingen”! Jag träffar andra patienter vid mina behandlingstillfällen – en del behandlas med nya, återkommande cytostatikabehandlingar åratal efter den första fasen jag befinner mig i! ”Men va’ fan!”, tänker jag förfärad. Och frågan är återigen: är detta ett liv?

Tar det aldrig slut?

För mig börjar nästa vecka nästa behandlingsmoment, ännu tuffare verkar det som. Men jag har fått nog av det som redan är. Förutom ”allt annat” blöder slemhinnorna i näsan varje dag och har gjort så i över en månad. Det läker aldrig! Jag vaknar varje morgon med att först uppleva min söndrade näsas tillstånd för dagen. Sköterskorna på Onkologen bryr sig inte, ”använd Nosoil” säger de.

Skit vare näsan, vad ska man med en sån till!

De första veckorna var jag så imponerad av den vänliga och omtänksamma personalen på avdelningen. Men nu känns det på det stora hela som ingen bryr sig längre. Vi patienter ligger en till tre timmar på en sal med två eller tre bäddar och får våra dropp och vi verkar behandlas enligt ett löpande band system (det kallas och förklaras för dig som att ”det är din läkare som bestämmer din behandling och hon vet vad som är bäst för dig!”)

Vi är som hönor som matas fram på ett löpande band i vad kan liknas vid ett kycklingslakteri.

Fast vi är ju inte döa förstås! Detta bara påpekat, alltså!