The rain ended and the summer heat came but
the harsh wind has stayed. And it is hard-bitten
merciless. My balcony plants looks like terrified
puppies. My mother heart aches for little ones.
I’m worn out from lack of sleep and too tired to fall
asleep when I return to my bed right after noon. An
irksome flashy flapping plastic sheeting on a scaffold
at neighboring high-rise house neither helps me find
some rest. Only my cat snores peacefully beside me
with her chin on my pillow.
I have lost a key to get out, not to stay in a hideaway.
To live with Loneliness is itself a challenge, but added
with guidelines to isolate oneself during the pandemic,
it is simply a killing.
People form volunteer groups to buy food and to put
shopping bags outside the secludes door. Obviously,
they feel kind-hearted in doing this. So they do it then
to flatter their egos, at expense of the needy? Oh, to
help out? Yeah, but what a lovely lack of reciprocity.
The goodhearted ones seems not to realize that the only people
the lonely ones meet, are anybody checkout clerks at any store.
-Thank you!
-Thank you!
-Have a good day!
-You too!
Two seconds of eye contact. Three seconds smile. (You’re alive!)
Unmanned check-out to borrow books at the libraries or to shop
and pay goods in stores, may take away the only human contacts
we loners have. What’s the rational gain in that? Man need man.
Those tuberous taciturn knotty lonely ones, those the merciful and
socially skilled ones out there – warmth by the sun and comfortable
cooled by the wind – still lacks patience for.
Why not simply add a free candy bag with sugared rat poison in
the grocery bag placed outside the doors to us superfluous? No?
Well, what about Swedish elderly housing where doctors prescribe
palliative care for elderly, from a diagnosis made on phone, suspecting
covid-19 in a person which the doctor never met. Without information
to the sick person and refuse to give it to his or hers family, ordinary
medication is removed and the old one is isolated, left to die alone.
Can that be true? ”In Sweden?” As an infamous president asked.
”Reality surpasses poetry!”
None of us was born for to measure the expectations from others.
Sometimes we have to opt out people who have unreasonable or
unhealthy demands on us. It’s harder than one can imagine. But
death in life is the horrifying abyss of deep loneliness, when no one
expects anything from you (anymore). Can that explain why some
people stay in poisoned relationships?
The staff at the hospitals who must look into the eyes of sick
people in wild death anxiety on the intensive care units, to go
home from a work then see crowds on the streets of partying
pub visitors and protesters who rather deadly infects others
(like me) for the right to howl that lives matters. Whose life?
I’ve just read the novel ”The Night in Lisbon” by Erich Maria Remarque. It’s a story about the precarious life of refugees who lack paper, during WWII. A well written and exciting book, shocking in its relevance to the refugees’ situation also in the burning present time – for anyone to read, but especially Swedish politicians now in discussion to decide the coming “Swedish migration policy”. They talk about humans lives, bundle individuals in ”quotas” and “quantities” and “reception opportunities” as if this suffering individuals were cattle and not people.
It’s certainly also awful, to talk about animals as ”cattle” and handle them in ”quantities”.
Slaughterhouses. It doesn’t have to be like this.
The neighbor organized a party and I put up a note at the stairs to reserve the lift for the old people who lives in the house and can’t use the stairs to get out and back home. One of the neighbor’s guests held the elevator for long and then demonstratively coughed in it for about ten minutes. My request was apparently perceived as racism. It came to totally broke me down. It has taken me a couple of weeks to recover from the deepest misery and grief and misanthropy. Now I just want to move from here. I can’t stand this house, this neighborhood, this city, this squabbling little country.
On Wednesday morning, June 17, the Swedish Parliament held a memorial ceremony for all those who have been affected in one or another form by the consequences of the pandemic in Sweden. It just gives me just heartburn. Pathetic!
One have to love something to survive mentally in difficult times, if so only a cat, a dog or a flower on ones balcony. And you shall cherish and believe in yourself! Whatever may be.
I like pictures. I like the picture of Remarque and his dog. (That paw on the man’s knee!)
In Swedish below
Regnet slutade och sommarvärmen kom, men
den hårda blåsten har stannat kvar. Och den är
bitande obarmhärtig. Plantorna på min balkong
ser ut som skrämda valpar. Mitt modershjärta
värker för dessa stackars små.
Jag är helt urlakad av brist på sömn och för trött att
somna om när jag återvänder till sängen strax efter
tolv. En irriterande fladdrande klapprande plastfolie
på en byggnadsställning på ett angränsande höghus
hjälper mig inte heller att finna lite vila. Endast min
katt snarkar ostörd bredvid mig, med hakan på min
kudde.
Jag har tappat en nyckel att komma ut, och inte bli kvar
här, undanskymd. Att kunna leva med Ensamhet är i sig
en utmaning, men utökad med direktiven att isolera sig
under den rådande pandemin, är helt enkelt mördande.
Folk bildar frivilliga grupper för att handla mat och ställa
kassar utanför isolerades dörrar. Uppenbarligen känner
de sig godhjärtade när de gör detta. Så gör dom det för
att smickra sina egon, på bekostnad av behövande? För
att hjälpa till! Jo, men vilken skön brist på ömsesidighet.
De godhjärtade verkar inte inse att de enda människor som
ensamma träffar, är något kassabiträde i vilken som butik.
Obemannade automater för att låna böcker på bibliotek eller för
att handla och betala varor i butiker, tar kanhända bort de enda
mänskliga möten ensamma har. Vilken rationell vinst finns i det?
– Tack!
– Tack så mycket!
– Ha en bra dag!
– Du också!
Två sekunders ögonkontakt. Tre sekunders leende. (Du lever!)
Dessa knöliga svårpratade knotiga ensamma som varmhjärtade och
socialt kompetenta där ute – värmda av solen och behagligt svalkade
av vinden – förstärker sin självbild med men likväl saknar tålamod för.
Varför inte helt sonika lägga en gratis godispåse med sockrat råttgift
i matkassen placerade vid ytterdörrar till dessa oss överflödiga? Inte?
Nåväl, vad då med svenska äldreboenden där läkare ordinerar palliativ
vård för äldre, efter diagnos ställd på telefon av misstänkt covid-19 för
en människa läkaren aldrig träffat. Utan information till den sjuke eller
dennes familj tas ordinarie mediciner bort och den gamle isoleras att
dö ensam. Kan det vara sant? ”In Sweden?”
”Verkligheten överträffar dikten!”
Ingen av oss föddes för att leva upp till andras förväntningar. Ibland
måste vi välja bort de människor som har orimliga eller ohälsosamma
krav på oss. Det är svårare än man kanske föreställer sig. Men döden
i livet är den avgrundsdjupa fasans ensamhet, när ingen förväntar sig
något av dig (längre). Kan det förklara varför en del människor stannar
kvar i förgiftade relationer?
Personalen på sjukhusen som möter de sjukas ångestfyllda
ögon på intensivvårdsavdelningar och går hem från jobbet
att se folksamlingar på gatorna med festande krogbesökare
eller demonstranter som brutalt sprider en dödlig smitta för
”rätten” att fritt trängas och skräna att liv spelar roll. Vilkas?
Jag har precis läst romanen ”Natt i Lissabon” av Erich Maria Remarque. Den berättar om det osäkra livet för flyktingar som saknar papper under andra världskriget. Det är en spännande bok, välskriven och chockerande i sin relevans för flyktingars situation även i en brännande nutid – till vem som helst att läsa, men särskilt svenska politiker som nu ska besluta om framtida migrationspolitisk och som när de talar om dessa människor, avpersonifierar dem och buntar ihop dem i enheter och kvoter som om de vore boskap och hänvisar till ”mottagningsmöjligheter”. Som om det vore en ursäkt!
Det är för övrigt också hemskt att tala om djur som kvantiteter och boskap och besättningar.
Slakthus. Det behöver inte vara så här.
Grannen anordnade en fest och jag satte upp en lapp i trappuppgången att reservera hissen för de gamla som bor i huset som inte kan gå i trappor. En av grannens gäster höll kvar hissen och hostade demonstrativt i runt tio minuter. Mitt önskemål uppfattades tydligen som rasism. Det kom att knäcka mig fullständigt. Det har tagit mig ett par veckor att återhämta mig från den djupaste bedrövelse, sorg och misantropi. Nu vill jag bara flytta härifrån. Jag står inte ut med det här huset, det här kvarteret, den här stan, det här lilla käbblande landet.
Onsdagen den 17 juni höll riskdagen en minnesceremoni för alla som drabbats i en eller annan form av pandemins konsekvenser i Sverige. Det ger mig bara halsbränna. Ynkligt.
Man måste älska något för att överleva mentalt i svåra tider, om så bara en katt, en hund eller en blomma på ens balkong. Och man ska vårda och tro på sig själv! Hur det än är.
woman with a cat, Pablo Picasso 1900
poems by vonnely 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.