April 2020, fears and balcony dreams

Written in Swedish and then translated to English 

When I see the few people on the streets
nowadays, I see not only the people who
seems to ignore everything but their own
living: I can see fears in the others’ eyes.

The girl at the pharmacy who always use to be forward
and smiling and just a little too anxious to serve me, as
if she wanted something more than the pleasure of being
nice to people, she has changed to her opposite. The last
time I saw her she stood at the wall behind her colleagues,
hands behind her back, no smiling face, but scared eyes.

My thoughts the following days was
spinning on this: to be scared. Fear is

pure survival instinct and we know that it’s dangerously worse
to lack the ability to feel fear, not even so called splatter films

can compensate for this shortcoming.
But I think our fears say nothing about
the threats we experiences, factual or
imagined, but shows who we are and
how we are. I can see in people’s eyes
that they fears this epidemic, while I
see this, fears included, as something
I have to simply adapt to and act upon.

But no matter how, we have all changed:
Lady Corona reigns and rewrites our scripts.

Outside the windows the sun is shining hysterically
every day, but the nights are still cold. The Yellow
Star of Bethlehem and short-stemmed dandelions
bloom rebelliously at the leanest and most barren
roadsides as well as well-nourished hyacinths and
crocuses in flower-beds. Even one and another tulip
opens its eye to meet the sun’s provocatively heat.
One thinks about to plan a summer on the balcony:
to the left a corner for sun bath and morning coffee
and a shady place for work at the laptop just outside
the living room door, plants and privacy protection
against the windows across the street. But nothing
will protect me against neighbors’ smelly and smoky
barbecues or the news reports. And news now tells
a well-known Broadcast Profile liked by everyone has
died and he wasn’t old either! And in a small country
everyone gets stricken: suddenly, death is not only a
figure in the public statistic, but is given a name and
a friendly smiling face, now extinguished. And it can
happen to anyone at any time with no distinctions of
age or belonging or gender! So how will it go for my
green balcony dream with plants, a view and privacy?

 

 

 

 

 

När jag ser en del folk på gatan
ser jag inte bara de som verkar
strunta i allt utom sitt eget vara:
jag ser rädslan i de andras ögon.

Flickan på apoteket, som alltid brukar vara framåt och leende,
lite för angelägen att expediera som om hon ville ha något mer
än glädjen att få vara trevlig, hon har förändrats till sin motsats.
Senast jag såg henne stod hon tryckt mot väggen bakom sina
kollegor, händerna bakom ryggen, inget leende men rädda ögon.

De nästföljande dagarna snurrade
mina tankar om detta: att vara rädd.

Rädslan är ren överlevnadsinstinkt, det vet vi ju och att det är
farligt värre att sakna förmågan att bli rädd, inga splatterfilmer

kan kompensera den bristen. Men
jag tänker att vår rädsla inte säger
något om de hot som vi upplever,
faktiska eller imaginära, men visar
oss vilka vi är och hur vi är. Jag kan
se i folks ögon att de nu skräms av
denna pandemi. Medan jag ser det,
andras rädsla inräknad, som något
att anpassa sig till och agera utifrån.

Oavsett hur, har vi alla förändrats.
Lady Corona nyskriver våra manus.

Utanför fönstren skiner solen hysteriskt dag
efter dag, men nätterna är kalla. Vårlökar och
kortstjälkade maskrosor blommar trotsigt på
de magraste och ovänligaste vägrenarna och
välnärda hyacinter och krokusar i rabatterna.
Även en och annan tulpan öppnar sitt öga att
se solens pockande böner. Man tänker på att
planera sommaren på balkongen, solhörnan
till vänster, skrivhörnan strax utanför dörren,
växter och insynsskydd mot alla fönster tvärs
över gatan. Men inget kommer att skydda mig
mot grannarnas stinkande, rykande utegrillar
eller nyhetsrapporterna. En välkänd ”Profil”
från radio och TV och gillad av alla har dött.
Inte var han så gammal heller, men i ett litet
blir vi liksom alla drabbade. Plötsligt är döden
inte bara en siffra i den offentliga statistiken,
men har fått ett namn och ett vänligt leende
ansikte, det som nu har slocknat och det kan
hända vem som helst när som helst och utan
åtskillnad av ålder eller tillhörighet eller kön.
Så hur ska det  gå för min gröna balkongdröm
med plantor i blom och en utsikt utan insyn?