Teeth, to be or not to be (Tänder, att vara eller inte vara)

I stared in complete shock at the pieces of plastic in my hand! Then I phoned the dentist office. I visited the dentist the very next day. And I was told that maybe my broken partial denture can be repaired – to be picked up next week.

 

 

 

If Samson’s strength depended on his long never cut hair, my female strength was in my smile. Once I lost it because of the loss of my upper frontal teeth. It was during years of torments and shame. Then my smile was regained by a partial denture. I got my life back (and smiling again I had straight on a short romance). This my smile is now lost once again as the denture the other day was broken into two pieces, unusable.

When complaining to two friends I got the response that those who loves me, they will love me no matter how I look! What has THAT to do with this my loss and trauma? When it comes to my looks, “be loved or not” is really not my concern. People with sparse teeth lose their self-esteem and further, the loss of frontal teeth makes you instantly desexualized as a woman. The visible lack of teeth is a stigma with a daily life acting shame.

Facts about me: I would NEVER leave my home dressed in baggy jogging pants, I would NEVER leave my home with unkempt or greasy hair in need of a shampooing and a comb. And I NEVER leave my home without put on a discreet makeup. Not even when I only take the elevator down to the laundry room. Being like that, imagine the deep impact the loss of the front teeth has had on me!

It is not necessary to be loved, it is necessary to be among people outside home without feeling unsecure and uncomfortable with oneself. To have missing teeth is a social handicap that makes you choose to isolate yourself at home. There is no congruence between the person you know you are, and the person viewed and met by the others.

I don’t want to be loved when I leave my home. No, I want to be able to smile to people without feeling uneasy. I want to be able to smile at the bus driver and say “hello” when I take the bus downtown. I want to go to stores and shop and be able to smile at the cashier and say “thank you” when I pay my goods. Yes, I simply want to walk at the streets not thinking about keeping my mouth closed not to get others attention to my dental status and possibly get degrading glances.

Missing the front teeth is a SHAME and you shrink both mentally and physically. Literally! Now I say to myself all the time “Straight your back”, but then my body collapses again and my back threatens to start hurting. I want teeth, not love.

But a new part denture would cost what I have in pension for a whole month and it’s further more such a small pension I don’t get along without a helping hand from my son. So there are no excess to save money for such a big expense. Now the broken denture is handed to be repaired, but even that will cost me more money than I have.

“We’ll fix it somehow”, my son tells me. I hope so.

me a decade ago and my son as child in the photo in the background

By the way, in Sweden where I live, some old people claims that it is a “shame” that adult children would have to contribute to their old parents’ living. That kind of shaming is not a stigma. But it disturbs common Swedes once learned since generations back that practical love as caring for one another is the duty of the state, not private matters for relatives and people close by. Fortunately, my son and I do not have that attitude.

rose, white

 

rose, white

 

 

 

 

add 5 December -19 I got my mended denture yesterday. Fortunately, the cost was affordable. One week without my denture and the worst was actually not the look and be looked at. The thing is we humans don’t look at each others that much! The few times it happened (actually I didn’t go outdoors among people more than twice throughout the whole week: shock and pity were what I could see at the supermarket. And when I slipped on the ice to the bus stop with two grocery bags, a young man moved  his bag to let the (very!) old toothless aunt sit and rest on the bench. Better than patronizing, but not directly encouraging either. But in fact, the worst problems were not being able to eat and talk normally. Luckily I live and eat alone and don’t talk that much, but still it was unbearable. And the constant and upleasant feeling in my mouth because of the tooth gap, I couldn’t avoid that. And it was very difficult to write on the blog entries and believe to be creditable enough to do it. But now I got my bite back: happy me!
 

Tänder, att vara eller inte vara

Jag stirrade i fullständig chock på plastbitarna i min hand! Och ringde till folktandvården. Jag fick tid hos tandläkaren redan nästa dag. Och jag fick veta att min trasiga delprotes kanske kan repareras – då att hämtas nästa vecka.

Om Simsons styrka var avhängigt av hans långa aldrig klippta hår, satt min styrka i mitt leende, en gång förlorat genom förlusten av framtänder och efter år av plåga och vanära blev det återfunnet och återvunnet genom en delprotes. Livet åter och en kort romans rakt på. Detta leende återvunnet är förlorat igen nu när tandprotesen häromdagen gick sönder rakt av på mitten, obrukbar.

Klagandes mitt elände för ett par vänner, fick jag till svar att de som älskar mig, de älskar mig oavsett hur jag ser ut. Vad nu DET har med saken att göra? Människor med glesa tänder förlorar självrespekten, förlusten av framtänder är omedelbart avkönande för en kvinna, desexualiserande. Att sakna tänder är ett stigma med skamverkan i dagligt liv.

När det kommer till utseende, är detta ”att bli älskad” inte mitt huvudbry. Fakta om mig är: jag skulle ALDRIG lämna mitt hem klädd i säckiga joggingpants, jag skulle aldrig lämna mitt hem med ovårdat eller fett hår i behov av tvätt och kam. Och jag lämnar aldrig mitt hem utan att göra en synnerligen diskret makeup. Inte ens när jag tar hissen ned till tvättstugan. Vara på det viset, föreställ dig den enorma inverkan förlusten av framtänder har haft på mig!

Det är inte nödvändigt att bli älskad, det är nödvändigt att kunna vistas bland folk utanför ens hem utan att känna sig osäker och obekväm med sig själv. Att sakna tänder är ett socialt handikapp som leder till att man väljer att isolera sig hemma. Det finns ingen kongruens mellan den person man vet att man är och hur man blir betraktad som person och bemött. I samhället.

Jag vill inte bli älskad när jag lämnar mitt hem. Nej, jag vill kunna le mot folk utan att känna mig illa till mods. Jag vill kunna le mot busschauffören och säga “hej” när jag tar bussen till stan. Jag vill gå i butiker och handla och kunna le mot kassörskan och säga “tack så mycket” när jag betalar mina varor. Ja, jag vill helt enkelt gå på gatan och inte tänka på att hålla munnen stängd av rädsla för andras blickar och eventuella missaktning.

Att sakna sina framtänder är SKAM och du krymper både mentalt och kroppsligt. Bokstavligen. Jag säger nu till mig själv gång på gång “Räta på ryggen”, men sen så sjunker kroppen ihop igen och ryggen hotar med att börja göra ont. Jag vill ha tänder, inte kärlek.

Men en ny delprotes kostar vad jag har i pension för en hel månad och den lilla pension jag har räcker inte för hela uppehället utan bidrag från min son. Så det finns inga marginaler att spara att klara stora utgifter. Nu är protesen inlämnad för reparation, men även det kommer att kosta mer pengar än vad jag har. Vare sig den går att reparera den eller inte.

”Vi fixar det på nåt sätt”, sa sonen.

Förresten, i Sverige hävdar (vissa) äldre människor att det är “en skam” att vuxna barn skulle behöva bidra till sina gamla föräldrars välfärd. Den typen av skam är inte ett stigma. Men det stör tydligen vanliga svenskar som lärt sig sedan generationer tillbaka att praktisk kärlek som att ta hand om varandra är statens skyldighet, och inte privata angelägenheter för släktingar och människor nära. Lyckligtvis har min son och jag inte den inställningen.

This entry was posted in aging, Attraction, authenticity, become old, create life, left aside, living with chronic diseases, Living with chronic pains, loners, loss, sexuality, Sweden view, Swedish conditions, welfare and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.