Remembering (All Saints’ Day)

What olden dead can be deader than those who
were once buried in graveyards which were later
abandoned to become desolate churchyards?

Decades and centuries have passed by those wasted
and neglected places and curious but yet rare visitors
can hardly read once carved names on the decaying
tombstones. So tell, are those places just sad shame
on us survivors or valued sources for reflection and
meditation for some lone guest of our time?

Though those dead are since long gone and forgotten,
they are still walking behind us in the shadows of our
paths, (sometimes giving the living a sudden shudder).

One might need a special eye to see them, those our
dead followers and courage to embrace what’s behind
us in shadows shrouded. But our future walks there.

And one day a year we’re enlightening the graveyards
in the dark and gloomy November and we honor those
close, loved and still in tears missed and remembered.

If we by chance would come to think of our own mortality
on any other days at the year, we take a drink or a Zoloft
or chatter to forget and cheer us up. That is what’s called
living and our oblivion may be a blessing and not a fault?

Styra ödekyrkogård 1929, Östergötlands museum

Vilka gamla döda kan vara mer döda än de som
begravdes på begravningsplatser, vilka senare
övergavs för att bli till ödekyrkogårdar?

Årtionden och århundraden har passerat förbi dessa
nedlagda och förfallna platser, där nyfikna men dock
sällsynta besökare knappt kan urskilja de uthuggna
namnen på de vittrande gravstenarna. Så säg mig, är
dylika övergivna förfallna platser en sorglig skam för
oss efterlevande eller en värdefull källa för reflektion
och kontemplation för någon enstaka ensam gäst?

Fastän de döda sedan länge är borta och glömda, vandrar
de fortfarande bakom oss i skuggorna vid våra stigar (och
ger ibland den levande en plötslig rysning).

Man kanske behöver ett särskilt öga för att kunna se dem,
dessa våra döda följare och mod för att ta till sig det som
finns bakom oss i skuggor höljt. Men vår framtid finns där.

En dag om året upplyser vi kyrkogårdarna i den mörka
och dystra november och vi hedrar våra nära och kära
och ännu i tårar saknade och ihågkomna.

Om vi av en slump skulle minnas vår egen dödlighet andra
dagar under året tar vi en sup eller en Zoloft eller flamsar,
att glömma och muntra upp oss. Det kallas för att leva och
vår glömska kan väl vara en välsignelse och inte en brist?

 

rose, whiterose, white

Det här inlägget postades i gloom, grief, lighted candles, loss, November gloom, poem in English and Swedish, poems, poems by vonnely, Poetry och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.