Blushing rowan trees

Out in the dark, 2012

Now comes August. The days gets shorter, the nights darker. The rowan trees on my yard blushes again. I have lived at same courtyard for 8 years now and seen the trees redden in the end of July, reminding me summer will end, fall and winter will come. I wrote the prose poem below on July 29 2011, when a friend moved to another city far off. It’s named ”The rowan trees”.

 

 

 

The Rowan trees at the yard blushes light and shy. It’s almost August. We are sitting in my living room pale and silent. Our fingertips almost touches. “Have you had that lamp long”, you then ask me. I’m holding your fingers now. I say, “it has been there all the time”. “Oh”, you say – and then you say “I must go”. And you free your hands from mine. “A few minutes, is it all I get?” I say. “I’m happy for every minute I get with you”, you say – and this time you do not need to complain over have said something going wrong. Later in the evening I take a walk. The sky shifts in soft pink and dove-blue highlights. It’s not autumn yet and it’s warm, almost muggy, despite the little wind that sweeps around my body. I don’t know where you are. Maybe, I think, you only are a fantasy that has boiled dry in my brain? I know it isn’t so, but what is “to know”? I know nothing. Home again I want to clean the closet from all summer clothes never came to use. But I’m just sitting, as if life were endlessly and yet already over and done.

 

Below in Swedish “Rönnarna rodnar”

 

Rönnarna rodnar lätt och förläget på gården, det är snart augusti. Vi sitter bleka och tysta i mitt vardagsrum, våra fingertoppar snuddar nästan vid varandra. Har du haft den där lampan länge, frågar du. Jag håller dina fingrar nu. Den har varit där hela tiden, säger jag. Oh, säger du och sedan säger du, jag måste gå, och du befriar dig från mig. Några minuter, är det allt jag får, säger jag. Jag är glad för varje minut jag får med dig, säger du och den här gången behöver du inte beklaga dig över att ha sagt något fel. På kvällen tar jag en promenad. Himlen skiftar i milt rosa och duvblå dagrar. Det är ännu inte höst och det är varmt, nästan kvavt, trots den lilla vind som sveper runt min kropp. Jag vet inte var du finns. Kanske, tänker jag, är du bara en fantasi som kokat torr i min hjärna. Jag vet förstås att det inte är så, men vad är detta ”att veta”? Jag vet ingenting. Hemma igen ska jag rensa garderoben på alla sommarkläder som aldrig blev använda. Men jag blir bara sittande, som om livet vore oändligt och likväl redan avslutat.

http://www.youtube.com/watch?v=rOYfFKch1HI