Herr Petterson är död

I
Stanken stod stinn
i trappuppgången
i huset där jag bor,
november 2014:
herr Petterson på
bottenvåningen
hade dött.

Jag såg honom senast
i somras klippa gräset
på sin lilla uteplats.
Augusti kanske?

Hur lång tid måste man
ruttna innan lukten
tränger ut i trapphuset?
Efter två veckors vidrig
odör fick en granne nog
och larmade hyresvärden.

Herr Pettersons kropp är
nu borta och hans dörr är
igentejpad, men stanken
finns kvar, fastän värden
ställt en fläkt i trappen och
fönstren i trapphuset står
på vid gavel, dag som natt.

Det är vintern nu – snart jul.
Ljus och gemenskap.
Förmodad.

Men november det här året
var den gråaste och dystraste
på 106 år, fyra soltimmar mot
det normala på ungefärligen
femtiofyra timmar.

Endast det lokala bibliotekets
stora slottsliknande och upplysta
sal gav mig ljus och hugsvalelse –
väl där gick jag direkt till en drop-
in-dator och glömde min egen
dator som kraschat, mina mörka
rum och stanken i huset där jag bor –

jag glömde allt för en annan rymd
utanför tid och dödlighet.

Och jag går fortfarande samma
trappor ned och ut och bort och
in i det bärnstensfärgade ljuset
på biblioteket. Motvilligt tar jag
sedan bussen hem.

Det jag vet vill jag inte veta och
det jag skulle vilja veta, finns –
men någon annanstans och inte
i min trappuppgång.

Jag vill något annat.

Jag önskar – till exempel – att
jag aldrig hade behövt uppleva
att någon ligger död i veckor och
stinker i huset där jag lever.

Och jag har fått för mig att jag
vill se Mona Lisa på Louvren
innan jag själv dör. Ensam.

II

Jag såg herr Petterson för första
gången för sex år sedan. Jag hade
precis flyttat in och var en dag på
väg ut, när herr Petterson öppnade
porten på väg hem till sig med sin
cykel under armen.

Åsynen av mig skrämde honom
så förskräckligt att han förfärat
backade ut igen och sedan stod
han stel som en pinne och med
ansiktet demonstrativt bortvänt,
tills jag hade passerat och befann
mig på ett visst avstånd från honom.

Då gick han in, bärande på sin cykel.

Jag kom snart att undvika att
försätta herr Pettersson i detta för
honom plågsamma predikament
de få gånger jag mötte honom i
trappen: det var ju så uppenbart
skrämmande för honom att möta
människor.

Men efter några år
tycktes han känna igen mig och
slutade reagera så egendomligt,
och jag tror att han faktiskt sa
”hej” någon gång.

Men han föredrog att komma
och gå via sin altandörr på husets
baksida. Det flyttade in två nya
hyresgäster för ett par år sedan,
och det kanske skrämde honom.

Jag såg honom om somrarna från
min balkong med utsikt över hans
uteplats. Han verkade inte märka
att han var iakttagen.

Oftast använde han sin cykel han
när han var iväg för att handla, men
några gånger såg jag att han körde
fram till huset i sin bil.

En sommar hörde jag honom spela
Bruce Springsteen på ganska hög
volym.

En annan sommar hade han en ung
man boende hos sig: två cyklar på
hans altan.

Jag mötte hans gäst i trappan en
gång och till skillnad till den från
äldre mannen stirrade killen rakt
på mig och så aggressivt och elakt
att jag undvek att möta honom fler
gånger. Jag antog att det var hans
son.

Senaste sommaren odlade herr
Petterssontomater i två krukor.
Det var något nytt och ovanligt
för honom – han brukade nöja
sig med att klippa gräsmattan
och inget mer.

Herr Petterson var en kortväxt man
med ett runt huvud, runda anletsdrag
och en stor rund kulmage.

Han var inte så gammal –ungefär i
min ålder: sextio plus.

Det är inte synd om herr Petterson
för att han levde så ensam, det var
vad han förmådde. Men han –

liksom alla andra – förnekade för
sig själv att hans liv hade en ände:
men kroppen skulle vara kvar och
måste tas omhand av andra.

Vi har kroppar och vi luktar.

Våra tankar kanske befinner sig i
yttre rymden – och kanske är våra
själar odödliga. Men våra kroppar
är bundna till denna strävsamma
jord. Så långt är ingen ensam.

Men likväl är ändå alla ensamma –
i någon aspekt. Vi längtar alla efter
något. Och sedan dör vi. Vad vi har,
har vi gemensamt.


Advertisements
This entry was posted in living in the world, poem by vonnely, Poem in Swedish, Poetry and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s