Rosa novemberljus (på dig tänker jag alltid)

dusky-pink-sky-jt-images nnbbDet börjar mörkna redan efter tre på eftermiddagen. När jag cyklar till Ica Supermarket vilar ett skimrande rosa ljus över gator och bilar och stadsbussar och hus och människor. Men allt  bundet till marken tycks avvisa detta vackra eftermiddagsljus, även småbarnsföräldrar och små knattar vandrar tigande och dystert stirrande i den svarta asfalten med vardagsgrå och lite lätt frusna ryggar.

Jag tänker på dig. På dig tänker jag alltid.

Himlen har djupnat i ett intensivt och fantastiskt duvblått när jag låser cykeln och går in på köpcentret. Jag köper livsmedel och en stor förpackning stearinljus till extrapris som det är första advent nästa helg.

När jag kommer ut på gatan igen och cyklar hem är det full solnedgång och himlen flammar i stelnade men expressiva och osannolika färger i blårött och orangerött.Himlen är så klar jag att jag inte ser asfaltens mörker, väl hemma upptäcker jag att jag glömt sätta på cykelbelysningen. Det skrämmer mig lite, att ha cyklat hart när osynlig i trafiken.

När jag passerar tvättstugan i källaren bokar jag en ny tvättid till nästa dag. Och jag tänker, medan jag sätter min nyckel i bokningslåset, att empiriskt sett har mitt val av män inte varit lyckat. Det är något att tänka på, tänker jag. Vad talar för att jag valt bättre den här gången. Ingenting, faktiskt.

Du blev så arg för vad du trodde att jag sa och i ilska vägrade du lyssna bara för att få känna dig så härligt förolämpad. Det ger mig nu mycket kalla fötter. De vill gå sin väg men hjärtat vill stanna kvar. Arga män borde bära varningsreflexer. Men nu går jag med kassarna uppför trapporna upp till min tvåa. Det är redan dags att börja med maten.

Jag äter min middag som vanligt ensam i sällskap med kvällsekot på radion. Det är kolsvart utanför mina fönster, men ännu långt till natten.

Jag tänker på dig. På dig tänker jag alltid.

Älska mig långsamt när natten kommer, fördriv all oro och ångest och tankar på död och förgänglighet, sänk mig i glömskans hav och föd mig till en ny morgon och dag där inga onda minnen finns. Låt allt bli så som vi drömmer.

se_reflex_2

Advertisements
This entry was posted in Autumn poem, poem by vonnely, Poem in Swedish, Poetry, prose poem and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s