Nu, i november


Vandrar ensam i dystra
novembers svaga ljus, hjärtat
i träda och kalla fötter och mina
frysande fingrar gömmer sig i mina
jackfickor. Jag har ingen att ty mig till och
du är långt från mig. Jag önskar att du kunde
komma och lysa upp mina melankoliska rum och
bringa glädje och eld till mina arma kropp och själ.



Now, in November

I’m walking all alone in my Nordic
November’s obscure and gloomy light,
my heart lies fallow and my feet gets cold,
my freezing fingers hides in my coat pockets.
I have no one to lean on and you’re so far away.
I wish you could come and colorize my dreary rooms,
and bring joy and fire to my barren body and sullen soul.



This entry was posted in poem by vonnely, poems, Poetry and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment: Logo

You are commenting using your account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s